Tiden, tiden

var tar den vägen. Samma undran har också  min bloggvän Polargrevinnan.  
Medan jag fortsätter och grunnar kanske jag borde skriva ett par rader. Av min förkylning återstår bara lätt, men ändå förarglig hosta. Förarglig därför att den kommer när jag inte vill att den ska komma. Ni förstår, eller hur?

Busters öron ligger i högen som svägerskan ska överta och nu njuter jag Aino Trosells "Hjärtblad".
En vända till Bålsta för tjejträff har jag också hunnit med sedan sist. Annars inte mycket nytt att presentera.
Det får bli Frankrike igen.

Från vår "bungalow" hade vi denna angenäma utsikt. Vin och vatten, i form av de oändliga raderna med vinrankor och en välskött, uppvärmd pool. Maken njöt både sol och bad mellan varven. Själv föredrog jag möjligheten att jogga runt bland vinodlingarna.


Utanför vårt hus hade vi också ett  märkligt träd med konstiga blad, något jag aldrig tidigare sett.

Det hade däremot en av deltagarna som läst botanik. Det var ett Gingko Biloba-träd. Hon höll en liten föreläsning för den som ville veta mer. Vi fick veta att detta träd var ensam i sin division. Släkt med kottepalm och barrträd. Mer att räkna till barträden sina blad till trots. Bladen har parallella bladnerver som inte grenar ut sig. Kineserna har Gingko Biloba som tempelträd och vi känner den mest som medicinalväxt. Hos oss kan den växa inom odlingszoner 1 och 2 och dottern visste berätta att det fanns ett träd utanför KTH i Stockholm. Inte mer ovanligt än så, men för mig mycket ovanligt.

En förmiddag skulle vi få möjlighet att testa traktens olika viner. Vår värd hade bokat testlokal på det statliga laboratoriet där traktens vingårdar fick sina viner bedömda och klassificerade.
Det var en tråkig och myndighetsliknande byggnad som inrymde de ännu tristare lokalerna. Inget skulle förvilla och påverka den viktiga uppgiften, kanske.

I lokalen fanns flera bord med plats för 6 personer. Vatten, spottavlopp och en ljuskupol i mitten. Vi utrustades med 2 glas vardera (ett för vatten). Glasen var diskade i specialmaskin för att inte lämna någon hinna eller rest som skulle kunna störa resultatet. Varje bord fick ett fat med vitt bröd att tugga på mellan provningarna. Nu skulle det roliga börja.
                           

 Till att börja med fick vi i tur och ordning lukta oss igenom 7 olika doftprover i små flaskor. Citron, äpple, björnbär, svarta vinbär, läder, aprikos och peppar - skulle det visa sig vara. Några dofter var ganska lätta att identifiera, citron och svarta vinbär exempelvis. Andra var svårare, björnbär missade nästan samtliga. Vi fick lära oss att när näsan tröttnat skulle vi nypa ihop näsborrarna litet lätt och sedan börja om. Mycket med det där.

Sedan blev det vin i glasen. Först titta; färg och ev gardiner. Sedan lukta utan att skaka och därefter lukta efter att ha skakat.  Så till sist smaka.
Och så samma procedur med alla vinerna och noggranna anteckningar.  Mellan varje vin, sköljde vi munnen och drack vatten och åt vi bröd. I sanningens namn så var vi flera som hade mycket svårt att inte svälja när vi hittade någon favorit. Vi provade sammanlagt 8 viner och däribland ett mousserande och ett dessertvin.
För varje vin fick vi beskrivning om sambandet mellan sötma, syra och strävhet och vilken mat som skulle kunna smaka bra till.
De viner vi provade kom från Gaillacområdet och med dess typiska druvor, Braucol, Duras, Syrah, Gamay och Muscadell bl a.
Faux pas: Solglasögon är inte en förutsättning för vinprovning.....hm hm. Vid färgstudium åkte de av men ett besvärande motljus gav migränvarning och då gäller det ju att välja.

Medan kvällen klär om till natt förbereder vi oss för vår kväll. Denna afton skulle vi besöka en restaurang upptagen i Michelineguiden. Det blev en upplevelse av stora mått. En fyrarätters meny med ankpate, torskrygg och ankbröst med en chokladdessert som avslutning. Goda och till menyn avpassade viner gorde inte det hela sämre. Vi blev så till oss att började smuggla undan servetterna  (damerna) och avkräva vår del av våra mäns servetter. Ingen av herrarna protesterade märkligt nog.  Kvällen blev också vår sista i Gaillac eftersom vi hade hemresa följande dag. Vi var nog alla överens om det var en värdig avslutning på vistelsen.

      
Förhandsgranskningen av detta inlägg ger mig en föraning om att saker och ting inte är som de borde vara. Jag kan inte påminna mig om att ett inlägg har krånglat så mycket med bilder huller och buller, text som försvunnit och fått märkliga mellan rum. Nu ger jag upp och hoppas på bättre lycka en annan gång.                                                                                              

                                                  

                                      

vinodlingarna.