Min mamma köpte ett piano

I mycket vuxen ålder, fattade min mor det drastiska beslutet att hon skulle leva sin dröm. Hon skulle börja spela piano. För den saken inhandlade hon ett stort, blankt och brunt piano och så anmälde hon sig till undervisning. Minns inte var. Minns bara hennes idoga övande. Tantis serenad eller Månstrålar klara glimma var en av favoriterna, Aftonklockor en annan. Hon var flitig men framgångarna stod inte riktigt i paritet med övandets timmar. Roligt tror jag nog att hon hade.
Sedan övergavs spelandet för andra prioriteringar. Engelska språkkurser, år ut och år in. Även i detta sammanhang var vägen målet. Jag vill minnas att det var en trevlig grupp som höll ihop i flera år.

Jag blev så glad när jag för en tid sedan hörde Tommy Körberg i Kalle Moraeus program sjunga just Månstrålar klara glimma. Fint sjunger han och vacker är den.


Pianot då? Jo, utan sentimentalitet och vidare krusiduller så sålde min mamma det som mer och mer blivit en möbel som tog plats. Min lillebror behövde en bil när han muckade och där stod ett undvaropiano. Just så gick det till. Vinna-vinna kallas det.

Å ena sidan tycker jag

att det är rätt kul att skriva här ibland. Å andra sidan tycker jag inte det är så kul. Kul och kul. Trevligt, givande, intressant eller vad det nu är. Jag vet faktiskt inte vad jag tycker och har ingen vettig förklaring till att jag hållit mig från bloggvärlden. Ingen lust men heller inte olust. Det var väl egentligen vad jag ville uttrycka.

Vid närmare eftertanke har det ju faktiskt hänt en hel del jag kunnat skriva om, stort som smått, men jag gör det inte. Kanske är det för att jag tycker det är knöligt med fotograferande och bildöverföring? Jag kanske borde stängt saloondörrarna om mig även denna vinter? Kanske starta på nytt med en bildlös blogg?
Jag får ta mig en funderare. Kanske går det upp ett ljus i vintermörkret.

Nu vill jag ha snö, massor med snö, alternativt sträng kyla. Åtminstone i Sälen,  där vi ska fira julen med barn och barnbarn.

Vårt fina luciatåg som hängt med under nästan ett decennium har fått ny plats i år. I köksfönstret ovanför diskbänken står den pålitliga skaran och sprider ljus över köksbestyren.

Inte en blomma

hade vi med oss till Magdalena min lilla dotterdotter och jag, när vi skulle besöka hennes utställning. Vi var så välkomna ändå försäkrade hon oss. Det blev ett glatt återseende. Magdalena har jag känt sedan hon var fem år och alltid var i färd med att rita och måla. Mest prinsessor och hästar. Ständigt fanns nya alster att beskåda på köksdörren där de blev uppsatta.
Nu kommer en blomma till dig i stället. Sommarens sista Kärleksört som så snabbt slagit rot i sitt glas.

Magdalena är inte ensam om familjens konstnärliga ådra. Hennes morbror var också en skicklig och uttrycksfull konstnär och hennes mamma Inger, hon har funnit sitt sätt att skapa i mattvävning. Titta här vilka underbara mattor hon väver!

Tiden, tiden

var tar den vägen. Samma undran har också  min bloggvän Polargrevinnan.  
Medan jag fortsätter och grunnar kanske jag borde skriva ett par rader. Av min förkylning återstår bara lätt, men ändå förarglig hosta. Förarglig därför att den kommer när jag inte vill att den ska komma. Ni förstår, eller hur?

Busters öron ligger i högen som svägerskan ska överta och nu njuter jag Aino Trosells "Hjärtblad".
En vända till Bålsta för tjejträff har jag också hunnit med sedan sist. Annars inte mycket nytt att presentera.
Det får bli Frankrike igen.

Från vår "bungalow" hade vi denna angenäma utsikt. Vin och vatten, i form av de oändliga raderna med vinrankor och en välskött, uppvärmd pool. Maken njöt både sol och bad mellan varven. Själv föredrog jag möjligheten att jogga runt bland vinodlingarna.


Utanför vårt hus hade vi också ett  märkligt träd med konstiga blad, något jag aldrig tidigare sett.

Det hade däremot en av deltagarna som läst botanik. Det var ett Gingko Biloba-träd. Hon höll en liten föreläsning för den som ville veta mer. Vi fick veta att detta träd var ensam i sin division. Släkt med kottepalm och barrträd. Mer att räkna till barträden sina blad till trots. Bladen har parallella bladnerver som inte grenar ut sig. Kineserna har Gingko Biloba som tempelträd och vi känner den mest som medicinalväxt. Hos oss kan den växa inom odlingszoner 1 och 2 och dottern visste berätta att det fanns ett träd utanför KTH i Stockholm. Inte mer ovanligt än så, men för mig mycket ovanligt.

En förmiddag skulle vi få möjlighet att testa traktens olika viner. Vår värd hade bokat testlokal på det statliga laboratoriet där traktens vingårdar fick sina viner bedömda och klassificerade.
Det var en tråkig och myndighetsliknande byggnad som inrymde de ännu tristare lokalerna. Inget skulle förvilla och påverka den viktiga uppgiften, kanske.

I lokalen fanns flera bord med plats för 6 personer. Vatten, spottavlopp och en ljuskupol i mitten. Vi utrustades med 2 glas vardera (ett för vatten). Glasen var diskade i specialmaskin för att inte lämna någon hinna eller rest som skulle kunna störa resultatet. Varje bord fick ett fat med vitt bröd att tugga på mellan provningarna. Nu skulle det roliga börja.
                           

 Till att börja med fick vi i tur och ordning lukta oss igenom 7 olika doftprover i små flaskor. Citron, äpple, björnbär, svarta vinbär, läder, aprikos och peppar - skulle det visa sig vara. Några dofter var ganska lätta att identifiera, citron och svarta vinbär exempelvis. Andra var svårare, björnbär missade nästan samtliga. Vi fick lära oss att när näsan tröttnat skulle vi nypa ihop näsborrarna litet lätt och sedan börja om. Mycket med det där.

Sedan blev det vin i glasen. Först titta; färg och ev gardiner. Sedan lukta utan att skaka och därefter lukta efter att ha skakat.  Så till sist smaka.
Och så samma procedur med alla vinerna och noggranna anteckningar.  Mellan varje vin, sköljde vi munnen och drack vatten och åt vi bröd. I sanningens namn så var vi flera som hade mycket svårt att inte svälja när vi hittade någon favorit. Vi provade sammanlagt 8 viner och däribland ett mousserande och ett dessertvin.
För varje vin fick vi beskrivning om sambandet mellan sötma, syra och strävhet och vilken mat som skulle kunna smaka bra till.
De viner vi provade kom från Gaillacområdet och med dess typiska druvor, Braucol, Duras, Syrah, Gamay och Muscadell bl a.
Faux pas: Solglasögon är inte en förutsättning för vinprovning.....hm hm. Vid färgstudium åkte de av men ett besvärande motljus gav migränvarning och då gäller det ju att välja.

Medan kvällen klär om till natt förbereder vi oss för vår kväll. Denna afton skulle vi besöka en restaurang upptagen i Michelineguiden. Det blev en upplevelse av stora mått. En fyrarätters meny med ankpate, torskrygg och ankbröst med en chokladdessert som avslutning. Goda och till menyn avpassade viner gorde inte det hela sämre. Vi blev så till oss att började smuggla undan servetterna  (damerna) och avkräva vår del av våra mäns servetter. Ingen av herrarna protesterade märkligt nog.  Kvällen blev också vår sista i Gaillac eftersom vi hade hemresa följande dag. Vi var nog alla överens om det var en värdig avslutning på vistelsen.

      
Förhandsgranskningen av detta inlägg ger mig en föraning om att saker och ting inte är som de borde vara. Jag kan inte påminna mig om att ett inlägg har krånglat så mycket med bilder huller och buller, text som försvunnit och fått märkliga mellan rum. Nu ger jag upp och hoppas på bättre lycka en annan gång.                                                                                              

                                                  

                                      

vinodlingarna.

Ömsom vin och ömsom vatten...

Inget vininlägg idag blir det. Det som hindrar stort är en förkylning med dropp av det mest omfattande slaget. Jag ska naturligtvis inte gå in på detaljer men en stilla undran gör sig påmind, var kommer allt blött ifrån. Jag kurerar mig och är på bättringsvägen. Det måste jag ju bara eftersom jag ska på käring-tjejeträff på tisdag.
Medan jag väntar på den roar jag mig med att läsa. Har hittat Busters öron! Du som inte läst den, gör det.
Njutbar som mörk choklad skriver Nerikes Allehanda. Ja, den är verkligen njutbar. Flera gånger har jag kommit på mig att den känns som en utländsk översättning, varför kan jag inte riktigt sätta fingret på.

Maria Ernestam heter författaren som skrivit denna relationsroman med utgångspunkt från den klassiska mor-dotterrelationen.

Trevlig helg, nu ska jag läsa klart!

Rapphönans sång

så hette vingården vi bodde på eller rättare Canto Perlic, som just betyder rapphönans sång på det ålderdomliga språket occitane. Gården ligger i sydvästra Frankrike och ca 6 km från vinhuvdstaden Gailliac.

Här är gården med det oumbärliga duvslaget till vänster. Duvslaget samlar duvor i mängder som i sin tur producerar det bästa tänkbara gödsel som till och med rankas högre än hönsgödsel.

Vi var ett sällskap på 14 personer som tillsammans hade trevliga och lärorika dagar. Allt fungerade på bästa sätt enligt planering och det var bara plåster på vissa av deltagarnas vänsterhandsfingrar som kunde räknas in bland malörerna. Vi fick nämligen nöjet att vara med vid vinskörd. Utrustade med de vassaste av sekatörliknande saxar startade vi en morgon för att skörda de mogna och tom övermogna/russintorra sauvignon blanc-druvorna som skulle bli till dessertvin.

Metodiskt och målmedvetet klipptes klase för klase av från vinstockarna för att sedan placeras i korgar som hämtades upp med en traktor.

Dagens skörd skulle bli till 300 l gott dessertvin. Men innan dess ska processen igång.

Vinet ska trampas, nja rättare malas till druvjuice för att sedan via snirklande rör och slangar vandra vidare för jäsning, provtagning och fortsatt process.

Alltsammans under oenologens vakande ögon. Oenolog är nog det finaste man kan vara i dessa trakter. Utbildningen i vinets vetenskap är på universitetsnivå och omfattar ca 5 år. Där får man bl a kunskap om hur jordens sammansättning påverkar vinet, klimatets roll och de kemiska processerna som styr tillverkning och jäsning.
Medan våra druvor vandrar vidare gör vi detsamma. Ett studiebesök och rundvandring på gården och beskrivning av de olika momenten stod nu på programmet.

Ett fat är mer än ett fat fick jag lära mig. Träslaget -  poröst eller massivt, höglänt eller låglänt växt har stor betydelse för vinets karaktär. Faten som rymmer 300 liter "äter vin" och måste fyllas på vartefter med ca 20 liter. Faten har en livslängd på ca 4 år och kostar 6-8 tusen kronor.

Rundvandringen avslutades i gårdsbutiken med provsmakning av de egna produkterna. Inte något från dessa flaskor, tyvärr. Hade varit spännande. Vinkällaren rymde många skatter från när och fjärran och inte minst områdets gårdar och dessutom sparas och märks en flaska från varje omgång den egna gården producerar. Detta för den statliga kontrollen. Gårdens viner finns att köpa i Systembolagets beställningssortiment och serveras på en del svenska restauranger fick vi veta.

Kvällen avslutades med god middag på en uteservering i Gaillac. Förutom god mat och trevligt sällskap kunde jag njuta av denna utsikt från min plats.

Nästföljande dag skulle vi få vara med om vinprovning i laboratorium. Mer om det i nästa inlägg.

Att göra en tavla

är ingen konst. Jag vet, jag har presterat ett antal. Att göra konst av en tavla, det är konst. Konstigare än så är det ju inte, eller hur?

Min väninnas duktiga dotter, Magdalena , hon kan det däremot.
Nu ställer hon ut i Gamla stan med vernissage nästa helg.

Jag måste bara dit och kolla men först ska jag laga lite mat, gå ut med hunden och åka en sväng till Toulouse och trampa vin. Nja, trampa runt bland vingårdar då. Men när jag kommer hem då ska jag på konstutställning. Är du i krokarna så rekommenderar jag verkligen ett besök.