Det var det

Årets Tjejmil är avklarad trots dramatik på upploppet. Mina farhågor om förkylning besannades inte. Antingen var inget på gång eller så lyckades jag häva invasionen.
Däremot spökade min fot igen. Dumt och aningslöst föreslog jag ett Zumba-pass för dottern i onsdags. Jag ville så gärna ha ett konditionspass utan att springa och tyckte att Zumba skulle ju va grejen. Just ja, det var ju Zumba som gjorde att min fot pajade och jag fick ett ofrivilligt träningsuppehåll på flera månader. Det var inte roligt att konstatera min dumdristighets konsekvenser. Så sent som i fredags gick jag linkande genom livsmedelsaffären.
Liniment, bandage och beslutsamhet gjorde att jag ändå kunde springa loppet och det var en obeskrivlig lättnad när jag såg målgången. Inte loppets snabbaste tid men ändå.

 

Dotterns familj och maken med Hurry Hund gjorde oss som vanligt sällskap på Gärdet. Det är rena folkfesten med alla deltagande och sällskap. Vädret brukar nästan alltid vara det bästa med värmande sensommarsol och aldrig smakar ostkaka så gott som den som erbjuds efter loppet. Gott smakade också de svenska kräftorna som jag sett till att införskaffa att antingen fira med eller att ha som tröst vid hemkomsten.

För Hurry är denna dag en påfrestning av stora mått. Han har så mycket att göra, se på och lukta på. Det är tåg och tunnelbana, rulltrappor, folk och fä. Han brukar rasa ihop när vi kommer hem och så blev det även denna gång. Den här bilden har jag tagit med min Iphone och en app som heter Hipstamatic. Det är ganska kul att experimentera med olika filmer och blixtar.

Nu är vi tillbaka till vardagen och det får bli en stillsam vecka. Jag ska gå omkring i de närmaste omgivningarna, kolla svambeståndet och inandas den ljuva septemberdoften.

Ljuvliga luktärter som tyvärr måste stanna ute pga alla inhysingar.