Minnenas kvarter

Ett besök på Lars Wallins utställning på Waldemars udde har jag haft i min planering, länge, länge. Alltför länge till och med. Det fick jag erfara i onsdags när jag äntligen pallrade mig iväg. Den skulle ju vara till och med september hade jag tagit reda på. Tja, var då kan man ju undra eftersom den avslutades den 18 september när jag kollade närmare.

Nu var jag ju i Kungl huvudstaden och då fick det väl bli något annat museum i stället, Fotografiska kanske. Sagt och åkt. Tunnelbanan till Slussen. När jag snurrat klart i underjorden och dök upp vid tunnelbanestationen hade himlen öppnat sig och regnet vräkte ner. Vräkte var precis adekvat uttryckt. Inget paraply, lätta skor och mockajacka. Ingen paraplyaffär så långt ögat nådde, bara bergväggar, torgstånd och en massa människor med och utan paraply. Gick några tappra steg men insåg snart att det var en dålig ambition att försöka ta sig ända till muséet. En annan gång fick det bli. Idag fick det bli en god lunch och kanske lite shopping. Vände ner mot jordens undre delar och åkte samma väg tillbaka men till Östermalms torg.

Jag måste ju köpa paraply om jag över huvd taget skulle ha någon glädje av min frufridag. Då kom minnena över mig. Minnen från den tid i slutet på 90-talet då detta var min T-banestation. Jag jobbade under ett halvår i Stockholm och bodde på Birger Jarlsgatan. Det var inte så odumt faktiskt. Jag gjorde som jag ville efter arbetstid. Åt när jag ville och vad jag ville. Och. Det bästa av allt. Jag hade allting inom gångavstånd. Jag nyttjade verkligen kulturutbudet. Biografer och teatrarna, bodde ju i foajén. Minst en gång, gärna två gick jag till biljettkassan på Dramaten, Stadsteatern eller China eller... och kollade om det fanns överblivna biljetter. Ofta fanns det. Inte alltid bästa plats men för samma pris som en biobiljett fick det duga bra. Oj, vad jag njöt.

Tillbaka till nuet. Ett paraply införskaffades och så blev det lunch på Östermalmshallen, Tysta Mari. En god Wallenbergare. Tänkte hala upp min telefon och ta ett frestande kort på anrättningen men ville inte framstå som någon hmmm bloggare så här får läsaren föreställa sig hur den såg ut.

När jag mätt och glad går ut genom saluhallen kollar jag litet på utbudet. Ganska mycket fisk och skaldjur, välhängt marmorerat kött, bröd och bakverk. Så ser jag att skogens guld också letat sig in bland diskarna. I en låda ser jag skylten Karl Johan bland allehanda soppar, jo en och annan liten Karl J också. Dom är nog inte så nogräknade storstadsborna eller så kanske dom inte vet bättre. Nu går jag vidare.

Korsar Birger Jarlsgatan och som vanligt stannar jag till vid Lästmakargatans skylt. På Lästmakargatan bodde jag mina första fem år.

Högst upp i backen till vänster låg Telegrafverkets hus och i det hade vi en tjänstebostad eftersom min pappa arbetade på televerket. Inte så många minnen därifrån, bostaden och trappan upp kom jag ihåg. Besöken i Humlegården också och kanske en och annan promenad i omgivningarna. Men. Det allt överskuggande minnet har jag från en dag i maj 1945. Jag var fyra år och dagen såg väl ut som alla andra kan jag tro ända tills något stort och oförklarligt hände. Pappa kom inspringande och skrek, mamma skrek, dom öppnade fönstren och alla skrek. Det var människor överallt. Alla var glada. Mitt emot vårt hus fanns ett stort tryckeri. Plötsligt öppnades fönstren och dom kastade ut pappersremsor, spill och konfetti och dom var glada och skrek. Det var aldrig något skrämmande med alla ljud eftersom alla var glada. Det är fred, det är fred, det är fred skrek man. I ett huj hade vi också kommit ut på gatan. Jag fick sitta på pappas axlar och så banade vi oss fram till Birger Jarlsgatan och jag minns poliser på hästar som red sick-sack för att trafiken skulle komma fram. Här ungefär tar mina minnesbilder slut. Så många glada människor har jag nog aldrig mer möjlighet att se tänker jag.