Då åker vi vidare då..

Stärkta och styrkta och välbehövligt tappade hittade vi båten med våra väskor där den guppade lååångt ned i vattnet. Alltså det var en ansenlig bit att ta sig ned och i båten. En annan Farang (blekansikte, västerlänning) som också skulle med på båten, räckte hjälpsamt ut handen och klämde till med "good job" när jag var på plats. Mannen visar sig vara från Massachusetts, boende och verksam i Asien, med vad lyckades vi inte utröna. Han var barfota och shortsen fläckiga av målarfärg och liknade Kevin Costner. Han la sig snabbt längs en av de smala träbänkarna med hatten för ansiktet och gissar jag, somnade.

Sova, nej det gick inte ens att tänka på. Jag var alltför nyfiken på allt att se och fartvinden svalkade jätteskönt under den timslånga resan.
Jag njöt ofantligt av att resan hitills gått så bra och den enda fördröjningen att tala om var då taxin tvingades sakta in rejält för att samsas om utrymmet med en karneval. Den var för att fira gummiträdens skörd. Det var spännande att se de olika deltagarna med sina masker och klädedräkter och alla vinkade glatt när vi passerade.

Så kom vi till "vår ö" som vi bara sett på bild och läst om i Expressens resebilaga.
Det var lågvatten och båten kunde inte gå så långt in. Ned med stegen, av med skorna, villiga händer tog hand om väskorna och vi tittade oss yrvaket omkring. Det var eftermiddag och solen var mild mot oss. Jag visste att hus 16 var vårt och tog sikte på det. Du ser det också på bilden här intill. Det fanns inte en solstol eller ett parasoll så långt ögat nådde. Ett par barn med föräldrar tog ett eftermiddagsdopp men i övrigt rådde LUGNET, det stora.

Vi tog sikte på en lite större byggnad som visade sig vara restaurangen och där blev vi välkomnade och hänvisade till receptionen, ett litet hus som även inrymde en typ av shop. Där kunde man köpa vatten och andra förnödenheter. Ingen kyldisk så allt som krävde kyla gick bort av naturliga skäl. Vi fick en nyckel och hjälp med väskorna och vips var vi på plats i vårt lilla hus. Vilken kontrast allt var till storstaden och det fashionabla hotellet. Vi kände på en gång att här kommer vi att trivas.

 Här rådde den stora stillheten och lugnet. Vi bodde på stranden och levde med en helt annan dygnsrytm än i KL. Elektricitet fanns endast mellan 6 em och 6 fm. Det gällde att planera dygnet. Vi sov under myggnät med en fläkt som svalkade skönt under natten. Vaknade gjorde vi av att något kändes annorlunda. Det var fläkten som stannat. Då var det bara att stiga upp, slå upp dörren och möta soluppgången och ta sig ett morgondopp.

Snorklade gjorde vi i revet som låg bara 5 meter från stranden. Det var en ofattbar lyx att kunna göra det när lusten infann sig. Måltiderna åt vi på resortens restaurang, frukost, lunch och middag. Det var underbar god och vällagad mat och det sägs att många besöker ön just för matens skull.

Här har vi beställt middag och njuter av utsikten medan vi väntar.

En av mina favoriträtter - Tempura med räkor och sötsur sås.

Innan vi var klara med måltiden och det var dags att gå hemåt hade det blivit mörkt. Då tog vi fram ficklampan som var ett måste. Det var spännande att gå längs stranden och se alla krabborna som hade satt igång nattskiftet..

Vi satt ofta en lång stund på vår lilla veranda. Då var det skönt med myggljuset som jagade bort de ovälkomna gästerna. Kring brolampan samlades geckoödlorna för kvällsmåltiden. De sprang upp och ner på väggen och det var spännande att se hur otroligt skickliga de var att hugga efter småkrypen. Ibland kom lite svalkande vindar men luften var varm, varm och då var det skönt att tänka på takfläkten.

Våra dagar gick i maklighetens tecken. Vi åt, badade och snorklade och sov. Det verkade vara likadant för alla. Precis nedanför oss hade vi ilanddrivna träd och ett av dom utgjorde en attraktiv vilplats för bl a vår närmsta granne. Jag provade också men jag tyckte det var i hårdaste laget.

Även om det inte hände så mycket har jag faktiskt mer att berätta, så det blir fortsättning även denna gång.