Till havs

För att inte slöa till alltför mycket kände vi för att göra en liten tripp till en relativt närbelägen ö som vi fått tips om. Koh Tarutaro, en nationalpark där bl a amerikanska Robinson spelats in. Sagt och gjort, vi chartrade en longtail och kvällen innan inviterade vi ett sällskap om tre personer från Tyskland. Efter att de kollat väderbetingelserna i sin dator gav de klartecken. I samma veva anslöt sig en dansk kvinna med son. Vi skulle alltså bli ett litet sällskap som skule göra denna utflykt.

Vid 9-tiden var vi klara att hoppa upp i båten. Förväntansfulla var nog alla. Efter en timme och med en halvtimmes återstående tid fick vi motorhaveri. Den stackars skepparen och hans assistent, hustru, mamma eller syster vad vet jag, en kvinna med full muslimsk mundering i alla fall , fick ett fasligt sjå att få motorn igång. Drivrem ryktades det om bland de lärde, läs männen. Kanske en kvart satt vi där och guppade under soltaket när vi hörde ljud som inte gick att misstolka. Motorn var igång och skepparn torkar sina, med förlov sagt, oljiga händer på byxorna.

Vi lade till och kom överens om en tid när vi skulle tillbaka. Vad skepparn och assistenten skulle göra, det kunde vi inte ens gissa. Dom var till förfogande hela dagen till en liten slant.

Nu kunde äventyret börja. En karta över ön och dess sevärdheter fick vi vid en "informationsdisk". Det var mycket att göra och se och vi prioriterade tillsammans. Vi började med Turtle nest-stranden. En flera kilometer lång, vit strand med havet på på ena sidan och tät djungel på andra. Det var inte sköldpaddsäsong men det var underbart rofyllt att lyssna till konserten med fåglar och hav. Gott och väl en timme strövade vi omkring när vi kände att magarna ville ha sitt. En titt på kartan visade att vi inte var så långt från ett litet rastställe. Med hjälp av diverse alternativa kommunikationsmedel fick vi något på tallrikarna. Maken hade uppsnappat papaya och visste att det var min älsklingsfrukt. In kom tallrikar med en sallad av kryddstyrka i de högre divisionerna. Det var gott men krävde mycket vätska. Under tiden vi åt underhölls vi av de orädda och ganska fräcka aporna. De drog sig inte för att norpa litet att äta om de kom åt.

Det är klart att ska man både mata och släpa på en unge då gäller det väl att försöka alla metoder.

Här beslöt vi oss för att ta "golfbilen" till vattnet och ett besök i Krokodilgrottorna. Det var en spännande tur i Mangroveträsket, smutsigt vatten och ständigt detta tjatter från aporna.

För att komma till grottorna måste vi  barfota klättra upp för en brant stege när vi lämnade båten. Sedan fick vi gå en bit över en ganska stenig mark och så plötsligt var vi då där. Det var mörkt, mycket mörkt. Utrustade med pannlampor fick vi klättra nedför en lodrät vägg för att nå våra kajaker. Kära maken hade aldrig paddlat förut men jag satte mig i fören med pannlampan och full av förtröstan.

Det var mörkt, ja egentligen svart men tack vare pannlamporna såg vi varandra och guiden som var i kajaken i täten. Nej det var väl inte den roligaste båtfärden jag gjort men kanske ändå. Vi skrattade och stötte mot varandra, skrattade mer och körde in i de droppstensklädda "väggarna och taken". Maken gjorde sitt bästa men mest av allt ville han ju fotografera. Det var inte en lyckad kombination men jag satt lugnt med ryggsäcken i famnen trots att vi halkade efter ibland.

 På hemvägen gjorde vår skeppare en liten extra sväng bland öarna för att de fotointresserade skulle få möjlighet till några bra bilder av örnarna. Fisketrålaren lockade till sig en otrolig mängd fåglar och det smattrade som på en pressvisning bland speciellt herrarna.

                                                           Denna vänlighet skulle visa sig bli  ödesdiger. När vi siktade land hördes plötsligt ett välbekant ljud och så tystnad.  Nej, jo det var sant. Den här gången insåg skepparn att det var omöjligt att åtgärda så med assistentens hjälp blev det till att ringa ett otal samtal och på teckenspråk och stapplig kommunikation förmedla att hjälp måste till. Där satt vi och guppade i båten och såg vår ö i fjärran. Litet läskigt tyckte vi nog att det var när kvinnan helt resolut tog tag i mannens T-shirt och tillverkade en flagg som hon frenetiskt viftade med. Vi gjorde samma sak med flytvästar och snart vände en fiskebåt och kom mot oss. Vi blev bogserade en bit men dom ville helst ta oss tillbaka till Koh Taotaro. Då tog maken över och ringde till vår resort och snart blev vi uppringda och fick löfte om två båtar, en för oss och en som skulle bogsera vår odugliga båt tillbaka. Med detta besked inföll lugnet och vi kunde njuta av den vackra solnedgången. Innan mörkret nådde oss var vi iland och kom överens om att kvällen skulle vi skeppsbrutna tillbringa med en god middag tillsammans.