Hösten är här, obeveklig och oåterkallelig. Absolut höst. Igelkottarna har dragit sig tillbaka och nu är det min tur. Jag stänger dörren om mig och sätter mig och väntar på vår. Dörrarna medger turligt nog att jag kan kika litet både ovanför och under.
Jag tar tillbaka det där med att sandalernas tid har passerat. Jag har blivit lycklig ägare av dessa makalöst sköna och funktionella dojs. Det är en utveckling av MBT-skorna och som bygger på samma prinicip. Man rullar sig fram på fotsulan som masaiindianerna. Dessa har ett bättre stöd för hålfoten och nu ska här rullas, hej och hå.
Ännu återstår några timmar av terra firma innan vi är uppe ovan molnen. En del ska klaras av innan det är dax. Sista löparrundan innan Tjejmilen är just avklarad. Det som inte är gjort hittills låter sig inte göras. Nu ska jag vila mig i form. Hurry har långrastats inför pensionatvistelse hos dottern med familj. I samband med hundpromenaden tog jag en sväng och kollade svampbeståndet. Har inte börjat min plockarsäsong ännu. Violgubben har kommit på plats, litet försiktigt har han anlänt och den sedvanliga häxringen är formerad. Får litet dåligt samvete. Lovade min granne att anmäla fyndet till Artportalen förra året. I år får det bli av.
Flera riktigt fina Kungschampinjoner hittade jag också. Just denna är väl litet för stor för den som gillar champinjoner.
Undersidan brun och hatten litet gulnande. Just de gulnande arterna av champinjoner, Kungschampinjon och Snöbollschampinjon hamnar inte längre i min korg pga av deras förmåga att anrika kadmium. Skogschampinjoner däremot, mums och plums ner i korgen.
I morgon bär det av till Malmö igen, denna gång i luften. Vi flyger till Köpenhamn och därifrån tåg till Malmö, smidigt och enkelt. Förr var det båten som gällde när man skulle över sundet, det gick bra det också och faktiskt var det till och med trevligt. Jamen, den höga klara, krispiga luften, de vackra färgerna. Jo, jag hör invändningarna. Bara nonsens. Höstfärgerna är ju naturens svanesång, ett bevis på att de kommer att gå i graven, ramla till marken och bli mull. Karlfeldts röda kastrull var bara för han behövde rimord på stå lull och nyodlings gull. Tror jag i alla fall.
Jag påminns denna årstid ofta om min mammas höstovilja.
Jag hör hennes röst uttrycka sin vanmakt över årstidens oåterkalleliga intåg och jag hör även min egen röst....rationell och effektiv snärta till med...Den vår de svage kallar höst...... Tänd vackra ljus och köp något gott att äta och tänk på alla vackra höstblommor och och och.....! Inte den minsta tanke på att det var höstens symbolik hon ville prata om. Nej då, mitt i livet som jag då befann mig i, jobb, barn, skola, hem släkt och vänner och högsta speed. Inte fanns tid för sådan reflektion. Men nu finns den tiden men inte min mamma och chansen har jag försuttit. Nu får jag jobba med mina höstkänslor.
I helgen besökte vi Dränggråtens dag. Odlarföreningen i ett av kommunens bostadsområden har tagit det namnet efter en äng som kallades Dränggråten därför att den var synnerligen svårslagen pga alla stenar och liarna behövde ständigt slipas. Dränggråt och klagansrop.
Dagen var varm och Hurry säger aldrig nej tack till vatten under en kran. Det smakar dubbelt så bra verkar han tycka.
Så var det dags. Denne man och hobbyodlare från Stockholm berättade för oss hur man enkelt bygger en Stuka. Han hade tidigare tillgång till en stor vinterkällare men då den möjligheten försvann stod han där med sin skörd och visste inte vad han skulle göra av den, ge bort, låta den förfaras eller? Han påminde sig då om begreppet Stuka genom en avlägsen finlandssläkting. Som den thermofysiker han är så satte han sig grundligt in i fenomenet och har sedan flera år tillbaka kommit på ett sätt att ha "färska" gönsaker fram till vårkanten. Enkelt beskrivit så rustar man sig med ett antal förvaringslådor av plast med tätslutande lock, jordsäckar för nästa års behov, torvmull och sand, hö och bladspill.
Rödbetor (eller vitbetor som han slog ett slag för), potatis, morötter, kålrötter osv för ett par veckors behov blandas. Varje rotsak kollas igenom så att det inte finns något angrepp eller skada som kan fördärva hela lådan. Grönsakerna får inte tvättas för då försvinner den naturliga skyddande hinnan.
Torvmull och sand blandas väl och sedan placeras grönsakerna i lager på lager med sandblandningen mellan.
Därefter placerar man lådorna direkt på trädgårdsslandets jord, med jordsäckarna som isolering och hö och blast runt omkring och ovanpå. Det viktiga var att placera på ett sådant sätt att lådorna var lätta att komma åt när snö och is slog till. Någon hade provat med en presenning ovanpå stukan och då var det viktigt att ha en lättillgänglig "ingång".
Sedan fick vi en demonstration av en helt mekanisk fruktpress, stabil och lätt att rengöra samt en torkapparat. Provsmakning också naturligtvis. Jordärtskockor med lite chilipulver var inte dumt. Palsternackor och äpplen slank också ned. Mannen slog också ett slag för ett postorderföretag Nima, där alla nödvändiga ting kunde inhandlas. Hade aldrig hört talas om Nima tidigare men det hade många runt omkring mig som nickade igenkännande.
Så till sist fick vi en liten inblick i hur man kunde mjölksyra grönsaker. Mannen som demonstrerade var helt autodidakt. Han hade fått ett krus av sin svärmor när han fyllde jämna år och kände sig tvingad till att använda det. Därför började han söka på nätet efter kunskap och så småningom kom han igång. Det lät ju litet vanskligt med processen och mycket kunde gå fel så oönskade bakterier tog över och allt gick i stöpet. Nja, jag köper nog min surkål på burk.
Äntligen regn. Jag tycker om regn, jag tycker om vatten. Jag är fisk, född i fiskarnas tecken. Jag tycker om fisk och skaldjur. Jag har simhud mellan tårna. Nej, skoja bara. Det har jag inte.
Denna bild är däremot min egen. Den är från en snorkelutflykt i Thailand. Jag fick verkligen smak för och lust till snorkling. Vilket liv som döljer sig under vattnet! Massor av bilder tog vi och någonstans i min lilla platta dator finns dom, märkligt att dom ryms. Jag borde ta mig an och sortera förstår jag. Tiden vill liksom inte räcka till. Inte nu i alla fall. Nu ska jag passa på och ta ett joggingpass och sedan ska jag sätta mig ned och pilla bort klisterlapparna på frukten jag köpt. Vem sitter och klistrar dit dom? Och varför? Bra svar, någon?
Ja, så får jag åter bevis på mitt värde. Det står helt klart att min grupp, pensionärerna, har en avgörande betydelse för vårt lands framtid och/eller brist på framtid. Jädrar så betydelsefull man har blivit.
Nu finns nästan alla mina jordgubbar på burk. Det kommer garanterat att uppskattas av många pannkaks-lovers. Gott till filmjölken också.
Sedan tar jag tillfället i akt och undrar med denna allvetande församling. Vad heter busken denna kvist suttit på. Jag har sett den i skogen nära vårt hus. Busken ser litet klen ut men är ett par m hög. Möjligen kan det vara något förvildat. Bären är ganska smaklösa och nästan transparanta. Lutar mest åt att det är någon kulturväxt som blivit förvildad. Hjälp mig gott folk!
följer ännu hetare dagar. Vi sitter ute på vår altan till midnatt och njuter. Ryssvärmen har drabbat oss. Fönster och dörrar på vid gavel för genomluftning av huset. 32 grader ute idag. Värmen ger dålig sömnkvalitet men snart är ishavsvindarna här och då får jag väl klaga över det. I natt när sömnen vänt mig ryggen låg jag och räknade adresser. Andra kanske räknar får men jag räknade mina bostadsadresser som vuxen och utflyttad från föräldrahemmet. 20 adresser och då har jag inte tagit med studentrum och inneboendedito.
Nu är dom tre. Igelkottarna. En liten färsking har anslutit sig till de övriga. Släktkonstellationen är jag inte kvinna att reda ut. Den lilla äter med samma glupande aptit som de stora och Hurry har ytterligare en att skälla på.
Välkomnar en ny vecka, frisk, utsövd, mätt och belåten. Vad ska hända idag? undrar jag inom mig. Några små inplanerade aktiviteter förstås, det är jag det. Kan inte påminna mig att jag någonsin inte vetat vad jag ska ta mig till. Trivs med litet struktur, sedan kan det ju gå åt skogen ibland men då vet jag i alla fall vad som gått åt skogen. Hänger ni med. Bra, anade nästan det.
Men, sedan när jag är vid havet, ja, då tänker jag att det är där jag hör hemma. Jag kan inte välja men helt säkert är jag inte någon stadsbo, åtminstone inte för mer än någon vecka i taget. Eller kanske är jag det? Staan är i alla fall inte dum.
En skön, variationsrik och avkopplande vecka i hemmets hägn, det är vad vi haft på Solhem. Hurry the dog, ja han har blivit så pigg så vi nästan lyckas glömma att han varit annorlunda. Han pockar på lek och uppmärksamhet, trakasserar grannarna och tigger godsaker. Ja, kort sagt, han är tillbaka på banan. Bilden ovan kanske motsäger det hela, men har man inte rätt att gäspa litet på morgonkulan i väntan på husse som ska ta sig upp ur sängvärmen? Just det.
Tillökning i matfatet har vi fått. Helt plötsligt ser vi dubbelt och får utöka ransonen och Hurry får skälla dubbelt så mycket på inkräktarna.
Nu är vi tillbaka från vår skånetripp. Malmö med omgivningar har verkligen mycket att erbjuda för alla sinnen. Nationaldrycken har här nere sin speciella smak tycker jag. Har länge misstänkt att det mörkrostade kaffet är en nödvändighet för att dölja en dålig smak på vattnet. Kaffet blir gott i alla fall.
Detta gamla och vackra träd kan man hitta i parken mitt emot Malmö Stadsteater. Det är alltid lika välklippt.
Långt borta och nära. I Smygehuk får man reda på var man avståndsmässigt befinner sig i förhållande till olika metropoler
och man kan avnjuta en sillamacka med dryck på en av flera uteserveringar. Mums, säger jag bara.
Halvvägs upp i Turning Torso kan man njuta av denna utsikt
eller denna stolthet, Öresundsbron.
I ett växthus vid en av många vattenhål, Katrinetorp, hittade jag detta vackra stilleben. Ett gäng lerkrukor, vackert åldrade och i skön harmoni.
Tar man en tur med kanalbåten Rundan, får man bese många av Malmös kända byggnader. Börshuset, Turning Torso, flera kyrkor och Malmös fängelse för lösaktiga kvinnor. Sådana finns inte längre i Malmö. Kvinnofängelser alltså.
Intressanta möten gör man också i kanalerna. En del trampar sig fram och andra simmar.
Hemma väntade oss en glad hund som bara blir piggare och piggare. Vi har också hunnit med ett trevligt kalas och ätit årets första kräftor. Det var troligen snarare fjolårets. Inte särskilt goda, hårt skal och rätt smaklösa. Maken fick muntra upp tilldragelsen och med lyckat resultat. Snart får vi prova årets.
