Jag är glad

Ja, det är sant. Jag är verkligen glad över mitt stoiska lugn, min tålmodighet och mitt sätt att att kunna överse med att vägen inte alltid är rak. Vanligvis alltså. Inte nu, nu är jag vad ska jag säga. Nej jag vet inte riktigt hurr jag ska beskriva mitt tillstånd. Förvånad kanske, eller förundrad eller kanske framtidsorolig.

Jag tar det i någon form av kronologi.
Mitten av april, börjar få ont i foten (som sannolikt överbelastats).
Satsar friskt på egenvård under några veckor, inser att jag kanske behöver professionell bedömning.
Ringer min vårdcentral och får en tid 18 maj.
Stretar på i avvaktan på besöket och den 18 maj på utsatt klockslag gör lille lintotten som är hos oss, farmor sällskap. Ingen tid finns bokad nämnda dag och klockslag. Ingen annan dag heller. Ingen har hört talas om mig och mina bekymmer. Alla pannor i djupa vecka, slagningar och knapptryckningar. Datorn är obeveklig. Nej, det var ju tråkigt. Ingen sköterska vill heller kännas vid samtalet. Nu har man hittat syndabocken! Den mänskliga faktorn! Hur gick det till då?  Var fanns den då, på kafferast eller ute för att lägga i mer pengar i P-automaten?
Får en ny tid en vecka senare. Dagen innan ringer man från vårdcentralen och nu är det verkligen den mänskliga faktorn som härjar. Doktorn är sjuk. Får en ny tid veckan därpå, den 30 maj, och då blir det äntligen dags för Tödde och Mödde att mötas. Besöket tog 5 (fem) minuter och min läkare lyckades med konststycket att leverera diagnos, prognos och prioriteringsordning (lägsta) utan att överhuvud taget vidröra min fot. Det var inte mycket att göra och jag tog min sko och gick.

Den 3 juni  dimper det ner en kallelse till drop-in-röntgen. Generösa tider veckans alla vardagar. Jaha, hur tänkte man nu då. Nu är jag jättenyfiken på hur högprioriterade ärenden hanteras och naturligtvis hur fortsättningen kommer att se ut.

Idag har jag varit sta och röntgat min fot och nu väntar jag med spänning. Med den nya tekniken är bilderna ju redan på plats på min vårdcentral och jag kan också få hem dem i min dator fick jag veta. Kanske skulle satsa på fotovägg i hallen. Får fnula litet på saken.

Här skulle det ju kunna sluta för denna gången om inte ett brev låg och väntade på mig när jag kom hem. Brev och brev. Fönsterkuvert, och då vet man ju. Från Primärvården, Landstinget i Uppsala län kunde jag utläsa redan innan jag öppnade. Få se, vad kan det va´. Det är nu, just i denna stund, som jag inser hur ädla känslor som dväljs i mitt innersta. Ur kuvertet plockar jag fram en räkning på uteblivet besök à 140 kr, faktureringsavgift 70 kr. Tillhopa 210 kr att betala inom 14 dagar.
Ja, vad säger man. Naturligtvis inte rent ut, men jag sällar mig till akronymfrossarna och säger bara MA!!!!!!