Spaning efter den tid som flytt

Jag springer alltså tänker jag. Nej, inga fler travesteringar. Vill bara säga att jag tänker så mycket när jag rör på mig. Inte bara jag, det gör vi alla mer eller mindre. Jag brukar likna den företeelsen vid den blivande fadern som vankar av och an utanför förlossningsrummet. Förr i tiden, ja. Nu är han ju med och jobbar, torkar svett och andas och så´na saker. Han vankade inte av och an bara av nervositet, han tänkte.

Idag har jag avverkat mina 5 km tänkandes på en massa saker. Middagsmat, en förestående rolig och tills vidare hemlig händelse, vår lilla Turkiet-tripp men mest tänkte jag på Fisken.

Jag var 16 och ett halvt år. Det var sommarlov och jag hade fått extrajobb. Varje morgon vid 5-tiden gick jag i rask takt till Gewes, ett av sta´ns konditorier som också hade bageri. Där packade jag bröd enligt beställningsnotor. Brödet skulle sedan köras ut till olika ställen, mest affärer och caféer som i sin tur skulle sälja vidare. Det var roligt, minns jag, inte så mycket tankemöda men ett trevligt gäng ordinarie- och, som jag, extra personal. Jag fick 87 kr i reda pengar varje vecka och äta bakverk så mycket jag ville. Det gick ju på den tiden rakt igenom mig, inte många hekto fastnade på mer eller mindre olämpliga ställen. En halv drömtårta och ett par dammsugare, några vaniljbullar och en mazarin på förmiddagsfikat. En ny omgång fick bli lunch och sedan var dagen slut kl 2.

Pengarna använde jag till att köpa sådant som tonåringar köper än idag. Kläder, läppstift Shantung naturligtvis, vitrosa. Nagellack, Fickjournalen och godis och så till inträde på Folkets Park på lördagkvällarna. 3 kronor kostade det.

En lördagkväll tog jag som vanligt cykeln till Parken och skulle gå in för att träffa mina kompisar där. Då kommer en kille mot mig. Jag kan inte säga att jag kände honom. Han gick också på Läroverket men en klass över mig men bodde inte så långt från mig. Hans gäng tillhörde de coolare, fast så sade man ju inte på den tiden. Jag vet inte vad man sa´ då, men nu skulle jag sagt så.
Han kallades Fisken. Han hade något desperat i blicken när han böjer sig ner över mig där jag står och fumlar med cykellåset. "Kan du låna mig 3 kr till inträdet, du får tillbaka på måndag?" Helt överrumplad över att bli tilltalad så av en som inte ens hälsat på mig tidigare plockar jag upp pengarna och ger honom. Sedan går jag in och dansen kommer igång. Det var första och enda gången jag blev tilltalad av Fisken. Jag såg honom ibland men han var helt oberörd av denna bedrägliga handling. Jag väntade och väntade. Ja, jag väntar än. Kanske kommer Fisken att söka upp mig, gråhårig och med ett plågat uttryck i ansiktet. "Kan du förlåta mig? Jag har mått så dåligt över att jag lurade dig så jag har knappt haft en rolig dag i mitt liv". Jag kommer att titta på det fårade ansiktet och den ångerköpta blicken bakom dom smutsprickiga glasögonen och säga.....Självklart, bara jag får igen dom tre spännen. Så kommer det nog att bli. Ja det tror jag.

Dagens rätt: Bättre en fisk på kroken än en på Parken