onsdag 28 september 2011

Gungeligung


Resväskan dåsar i ett hörn i hallen och himlen ser ut att vilja klä om till blått. Det blir nog en fin färd. Här ska konfereras och konsumeras (nåja, men mätt kommer jag nog att bli). Nu återstår bara hundrastning och inväntande av färdtjänsten, min trogne vapendragare i byn som också ska med på resan. I morgon kväll är allt som vanligt igen, hoppas jag.

lördag 24 september 2011

Minnenas kvarter

Ett besök på Lars Wallins utställning på Waldemars udde har jag haft i min planering, länge, länge. Alltför länge till och med. Det fick jag erfara i onsdags när jag äntligen pallrade mig iväg. Den skulle ju vara till och med september hade jag tagit reda på. Tja, var då kan man ju undra eftersom den avslutades den 18 september när jag kollade närmare.


Nu var jag ju i Kungl huvudstaden och då fick det väl bli något annat museum i stället, Fotografiska kanske. Sagt och åkt. Tunnelbanan till Slussen. När jag snurrat klart i underjorden och dök upp vid tunnelbanestationen hade himlen öppnat sig och regnet vräkte ner. Vräkte var precis adekvat uttryckt. Inget paraply, lätta skor och mockajacka. Ingen paraplyaffär så långt ögat nådde, bara bergväggar, torgstånd och en massa människor med och utan paraply. Gick några tappra steg men insåg snart att det var en dålig ambition att försöka ta sig ända till muséet. En annan gång fick det bli. Idag fick det bli en god lunch och kanske lite shopping. Vände ner mot jordens undre delar och åkte samma väg tillbaka men till Östermalms torg.


Jag måste ju köpa paraply om jag över huvd taget skulle ha någon glädje av min frufridag. Då kom minnena över mig. Minnen från den tid i slutet på 90-talet då detta var min T-banestation. Jag jobbade under ett halvår i Stockholm och bodde på Birger Jarlsgatan. Det var inte så odumt faktiskt. Jag gjorde som jag ville efter arbetstid. Åt när jag ville och vad jag ville. Och. Det bästa av allt. Jag hade allting inom gångavstånd. Jag nyttjade verkligen kulturutbudet. Biografer och teatrarna, bodde ju i foajén. Minst en gång, gärna två gick jag till biljettkassan på Dramaten, Stadsteatern eller China eller... och kollade om det fanns överblivna biljetter. Ofta fanns det. Inte alltid bästa plats men för samma pris som en biobiljett fick det duga bra. Oj, vad jag njöt.

Tillbaka till nuet. Ett paraply införskaffades och så blev det lunch på Östermalmshallen, Tysta Mari. En god Wallenbergare. Tänkte hala upp min telefon och ta ett frestande kort på anrättningen men ville inte framstå som någon hmmm bloggare så här får läsaren föreställa sig hur den såg ut.


När jag mätt och glad går ut genom saluhallen kollar jag litet på utbudet. Ganska mycket fisk och skaldjur, välhängt marmorerat kött, bröd och bakverk. Så ser jag att skogens guld också letat sig in bland diskarna. I en låda ser jag skylten Karl Johan bland allehanda soppar, jo en och annan liten Karl J också. Dom är nog inte så nogräknade storstadsborna eller så kanske dom inte vet bättre. Nu går jag vidare.


Korsar Birger Jarlsgatan och som vanligt stannar jag till vid Lästmakargatans skylt. På Lästmakargatan bodde jag mina första fem år.


Högst upp i backen till vänster låg Telegrafverkets hus och i det hade vi en tjänstebostad eftersom min pappa arbetade på televerket. Inte så många minnen därifrån, bostaden och trappan upp kom jag ihåg. Besöken i Humlegården också och kanske en och annan promenad i omgivningarna. Men. Det allt överskuggande minnet har jag från en dag i maj 1945. Jag var fyra år och dagen såg väl ut som alla andra kan jag tro ända tills något stort och oförklarligt hände. Pappa kom inspringande och skrek, mamma skrek, dom öppnade fönstren och alla skrek. Det var människor överallt. Alla var glada. Mitt emot vårt hus fanns ett stort tryckeri. Plötsligt öppnades fönstren och dom kastade ut pappersremsor, spill och konfetti och dom var glada och skrek. Det var aldrig något skrämmande med alla ljud eftersom alla var glada. Det är fred, det är fred, det är fred skrek man. I ett huj hade vi också kommit ut på gatan. Jag fick sitta på pappas axlar och så banade vi oss fram till Birger Jarlsgatan och jag minns poliser på hästar som red sick-sack för att trafiken skulle komma fram. Här ungefär tar mina minnesbilder slut. Så många glada människor har jag nog aldrig mer möjlighet att se tänker jag.

lördag 17 september 2011

Zucchiniplättar

stod på makens önskelista. Det var väl snabbt ordnat tänkte jag och tog raska kliv ut i spenaten.


Lite klent med avkastningen men en kut-liknande sak låg där på jordbädden. Det borde väl räcka. Skulle precis börja riva ned i äggsmeten när jag inser att det är inte en zucchini. Det är en vedartad växt från--- ja ni vet var. Det blev alltså bara pannkaka.

Då kom jag plötsligt på att vi inte plockat in de fina exemplaren av Stolt Fjällskivling som växer i utkanten av vår tomt. Det blev svampomelett som substitut.

Apropå svamp. Denna rosa svamp växer i rikliga mängder i "vår skog" . Den kommer alltid på senhösten och har rosaskiftande hatt och fot. Även skivorna är svagt rosa. Den har ingen karaktäristisk doft, tycker jag. Jag är ganska nyfiken på vad det kan vara för något. Vill tillägga att marken är kalkrik och skogen av blandkaraktär. Är själv inne på någon typ av musseron. Någon som kan hjälpa mig?

Så här ser undersidan ut.

Det var ju för trist med min klena grönsaksskörd så jag tog mig in till Uppsala och besökte "Bondens egen marknad" i fredags. Marknaden finns ju på flera orter i vårt land och syftet är att lokala odlare och producenter ska få möjlighet att avyttra sina produkter och vi konsumenter ska få tillgång till fina ekologiska råvaror.



Det var många godsaker som åkte ned i påsarna. Åkerö-äpplen som jag alltid köper när jag har möjlighet, barndomens äpple. Mandelpotatis, rotsaker av olika slag, gulbetor, rödbetor, bönor och mangold. Så lite roliga tomater. Dom kanske inte smakar så annorlunda men är ganska roliga och dekorativa. Ja, så blev det ett rökt kycklingbröst från Ockelbo. Jo minsann, det smakar väl fågel kan jag tro, eller kanske lite kungligt. Dom var inte Kungl Hovleverantör men visste berätta för en kund, att jo minsann....det hade nog köpts en och annan kyckling som kunglig spis. Hå hå ja ja.


När jag trodde att jag kände mig nöjd hittade jag ett stånd med surdegsbröd, det kanske skulle sitta bra med färskt bröd på kvällskvisten. Då ser jag att damen framför mig är en annan prominens. Det är uppsalaförfattarinnan Elsie Johansson som också vill ha något att tugga på. Lite diskret trycker jag av en bild. En ryggtavla är alltid något.

tisdag 13 september 2011

Kulturnatt

en stund på eftermiddagen.
I lördags kl 14.00 ivigdes den 23 kulturnatten i Uppsala. Sedan pågick olika evenemang till midnatt och för många var midnatt långtifrån en slutagräns. Bibliotek, gallerier, teatrar, kyrkor, hotell, trädgårdar, ja faktiskt överallt där man kunde samlas var arenor för olika typer av kulturella arrangemang.

För vår del kändes det som om ett besök i Botaniska trädgården skulle vara en lämplig aktivitet med tanke på det fina vädret och att Hurry skulle kunna få följa med.


Få se, var ska vi börja, nja caféet får vi väl avvakta med men kanske Orangeriet.


Maken och hunden tar täten men när vi kommer fram ser vi att de flesta av växterna är ute på sommarbete.


Här finns äkta cypresser, citrus av olika slag och lager från prominenta promoverades kransar. Här finns överlevande lager från Carl v Linnés tid som uppskattas vara mer än 250 år gammal. Vi får veta att ordet lager ofta används i betydelsen av beröm, belöning. Att "vila på lagrarna" innebär att man ej söker ytterligare ära och berömmelse. Man njuter i stället vilans behag efter välförtjänt värv. Bra så tycker jag. Var tid har sitt, njutningen också.


Vi lämnar Orangeriets växter och går vidare mot köksväxterna. På vägen passerar vi den här vackra vita rönnen,  White mountain ash tree.

 Och den här pampiga druvflädern.

I köksträdgården är det skördetid. Här fanns kål av alla de sorter, bönor och kronärtskockor. En av stadens större cateringfirmor hade placerat ut ett trädgårdskök och tillredde olika rätter med grönsaker från köksträdgården. Alltsammans fick provsmakas och det var en ringlande kö till borden. Det gav mersmak så


det blev en tur till caféet för kaffe och smörgås. De onyttiga chokladbiskvierna hade den goda smaken att inte fastna på bild. God smak, ja det vill jag lova.



Sedan bar det av till perennerna och ettåringarna. Här fanns både okända och kända växter. Dessa representerar för mig de mer kända.


Innan vi vänder hemåt tar vi en tur förbi barnens hörna. Här hittar vi bland annat pumpor av olika slag


och de här två nyckelpigorna som har sammanträde på en kastanj. Vi återvänder hemåt nöjda, men natten har ännu inte tagit vid. Jag vill tro att den blev bra för de flesta besökare.

måndag 5 september 2011

Det var det

Årets Tjejmil är avklarad trots dramatik på upploppet. Mina farhågor om förkylning besannades inte. Antingen var inget på gång eller så lyckades jag häva invasionen.
Däremot spökade min fot igen. Dumt och aningslöst föreslog jag ett Zumba-pass för dottern i onsdags. Jag ville så gärna ha ett konditionspass utan att springa och tyckte att Zumba skulle ju va grejen. Just ja, det var ju Zumba som gjorde att min fot pajade och jag fick ett ofrivilligt träningsuppehåll på flera månader. Det var inte roligt att konstatera min dumdristighets konsekvenser. Så sent som i fredags gick jag linkande genom livsmedelsaffären.
Liniment, bandage och beslutsamhet gjorde att jag ändå kunde springa loppet och det var en obeskrivlig lättnad när jag såg målgången. Inte loppets snabbaste tid men ändå.


Dotterns familj och maken med Hurry Hund gjorde oss som vanligt sällskap på Gärdet. Det är rena folkfesten med alla deltagande och sällskap. Vädret brukar nästan alltid vara det bästa med värmande sensommarsol och aldrig smakar ostkaka så gott som den som erbjuds efter loppet. Gott smakade också de svenska kräftorna som jag sett till att införskaffa att antingen fira med eller att ha som tröst vid hemkomsten.


För Hurry är denna dag en påfrestning av stora mått. Han har så mycket att göra, se på och lukta på. Det är tåg och tunnelbana, rulltrappor, folk och fä. Han brukar rasa ihop när vi kommer hem och så blev det även denna gång. Den här bilden har jag tagit med min Iphone och en app som heter Hipstamatic. Det är ganska kul att experimentera med olika filmer och blixtar.

Nu är vi tillbaka till vardagen och det får bli en stillsam vecka. Jag ska gå omkring i de närmaste omgivningarna, kolla svambeståndet och inandas den ljuva septemberdoften.


Ljuvliga luktärter som tyvärr måste stanna ute pga alla inhysingar.


fredag 2 september 2011

Stora bilder


Nu ni. Nu ska jag börja förse bloggen med stora, ja till och med extra stora bilder.
Den här pelargonian köpte jag som liten stickling för några år sedan på en plantskola utanför Uppsala. Jag försökte få reda på litet om den men fick bara till svar att ägaren tyckte det var roligt med lite udda sorter och det här var just en sådan. Udda sort. Vet inte riktigt vad jag tycker. Mer än att den är lite ovanlig, lite udda.

Så var det skördetid, då. När vi flyttade hit för fem år sedan fanns inga fruktträd. Det avhjälpte vi snabbt genom att plantera äppel-, päron- och körsbärsträd. Hur det artat sig. Ja, kanske litet si och så. De mörkröda körsbären visade sig vara bigarråer men trädet växer bra. Päronen har inte givit frukt förrän i år. Jag räknar till 10 st. Och äppelträdet. Ja, det dog förra året. Lika stillsamt som det levt, alltså utan att göra något väsen av sig. Det växte aldrig, gav knappt blommor och ännu mindre några äpplen. När jag läser på taggen ser jag att det handlade om en långsamväxande sort. Varför vi hade vi fastnat just för det äpplet? Nej det vet jag inte.
Nu,  gott folk har vi ett nytt träd, Katja, och nu ska vi snart skörda.

Jag vet inte vad maken ska göra av sin halva, jag tänker i alla fall äta min naturell.

Igår hämtade vi nummerlapparna till Tjejmilen (dotterns och min) och efter några regnskurar kunde vi sikta denna/dessa regnbåge/ar ovanför garagetaket.

En trevlig fredagskväll och helg!