lördag 28 april 2012

Men vad?

Skulle skriva ett nytt inlägg men det kom av sig när jag kollade sidvisningarna. Snart 10.000. Det ska vi fira!
Du som är den som prickar in den magiska siffran, ge dig till känna så ska vi se vad vi kan hitta på!

onsdag 25 april 2012

Det är kvinnorna

jag främst minns från min resa. Eller rättare sagt kanske det är dom satt djupast avtryck.
Som kollektiv är det nog alla de som,  för mig på ett oförklarligt sätt,  kunde leva och fungera i sina svarta heltäckande kläder med endast ögonen synliga. Fungera i värmen, vid matbordet, med barn i och utanför magen. Beundrans- men inte avundsvärt med mitt sätt att se. I Malaysia är Islam statsreligion och det var främst här jag såg kvinnor med dessa heltäckande kläder och i övrigt var det den för oss vanligare sjalen som gällde.

Jag minns den kvinnliga tjänstemannen på Monorailstationen som iförd uniform på fullaste allvar och med bibehållen värdighet undervisade oss hur vi skulle kunna nyttja toaletterna med "eastern style" när vi tvekade att gå in. "Gör bara så här" sa hon och hukade sig med benen brett isär. Vi tackade för demonstrationen och hon återgick till de ordinarie sysslorna.

Jag minns naturligtvis Mimi, entreprenören, med sina fantastiska pannkakor och sitt stora intresse för och nyfikenhet på omvärlden. Henne vill jag träffa igen.

Minns också skepparens assistent, kvinnan som, sin klädsel till trots, med stor smidighet assisterade, skötte mobiltelefonen med en hand och öste båten med den andra.

Systrarna som skötte ruljangsen på ön. Av ägarfamiljens tolv syskon var sex kvinnor. Det var tre av dessa kvinnor som basade över både restaurang och resorten, de skötte alla bokningar och ekonomin. Vänliga och affärsmässiga på samma gång, kundorienterade duktiga på engelska.

Minnesvärd var också den tålmodiga kvinnan vid frukostarna på hotellet i Kuala Lumpur. Mitt emot sin datorarbetande man satt hon där och pillade in frukosten under den del av slöjan som dolde munnen. Lyfte elegant på munlappen för varje bit allt medan mannen jobbade vidare. Jag tror att han var i damunderklädesbranschen. Så måste det vara. Bild efter bild med damer i små underkläder dök upp på hans skärm.

Min sista minnesvärda kvinna under denna resa delade flygplanssäte med mig. Jag satt ytterst och hon till höger om mig. Det var en indisk kvinna som via Amsterdam skulle vidare till Aberdeen. Att hon fastnat i mitt minne beror på att hon var avundsvärt lottad vad gäller blåskapacitet. Under den 12 timmar långa flygningen satt hon helt stilla på sin plats insvept i en vacker sjal över sin sarong. Hon åt och drack av det som bjöds och däremellan var hon i ett närmast katatoniskt tillstånd. Inte en rörelse kunde jag förnimma förrän det var dags att landa, då åkte en gigantisk sminkväska fram och stora förvandlingsnumret började. Såg henne i Amsterdam på flygplatsen och det enda jag funderade på var om hon hade....ja, ni förstår.

Nu står Blåsippor ute i backarna, Tussilagon håller på ta farväl och Vitsippan har vi siktat på flera ställen. Nu väntar Gullviva och Liljekonvalj. Den svenska våren och försommaren är förunderligt hoppingivande.
Här och nu slutar mina reseberättelser men jag hoppas naturligtvis att jag ska ha möjlighet till nya resor framöver. Stänger resebutiken  för denna gång med en sista bild från äventyret.
                                                                                                                                                                  




måndag 23 april 2012

Final

Så var det dags då. Båten skulle gå vid 09.30 och det visade sig att vi först skulle åka longtail för att sedan lämpa över bagage och klättra upp i en speedboat. Dessförinnan tog vi ett varmt farväl av all personal som gjort sitt yttersta för att vi skulle ha det bra. De rara systrarna i reception och restaurang, den gulliga grabben som serverade oss och med ett stolt leende presenterade varje rätt med ordet -  Varsågod. Vi fick en påse med vatten och ett par smörgåsar med oss.
När vi kom ombord på speedbåten, vem tusan sitter inte där om inte vår Kevin Costner-kompis från hitresan. Nu skulle han till Bangkok och hans familj skulle roa sig med shopping i Hat Yai. Det skulle ju vi också göra. Shoppa alltså, men mest hägrade en måltid på Sizzlers. Där kunde vi få grillat kött eller fisk och gott vin sades det. Det skulle bli ganska gott trodde vi, med lite omväxling i dieten.

På båten ser jag att jag glömt byta skor. Dessa har jag bott i den senaste tiden, kanske hade dom vuxit fast?





 Mina Turk-Foppa kallar jag dom. Impulsköpte när vi var i Turkiet och har aldrig ångrat mig.



Återresan gick minst lika bra som hitresan. En trevlig övernattning i Hat Yai och jodå, kött och vin till middag och lite strosande i sta´n. Vid ett litet café där vi stannade för att få något drickbart stöter vi på en pensionerad hockeyspelare från Canada. Han hade bott i staden i sex år och var helt lyrisk. Ingen skatt betalade han på sitt extraknäck som lärare och allt var billigare än billigt eftersom det inte var någon turistort. Det kunde vi också märka när vi jämförde med Phuket.
Och så blev det morgon och taxi till flygplatsen och resa till KL för det sista stoppet med en övernattning och hemresa nästa natt. 

Ett fruktlöst försök att komma upp i Petronas lät inte förstöra den goda stämningen. Alla biljetter var slut före klockan 10.  I ett av tornen hade man i alla fall ett shoppingmall med restauranger och affärer, affärer och så några affärer till. Här fanns alla de exklusiva butikerna representerade, de flesta utan kunder men i en och annan kunde man skymta någon enstaka. Och hur överlever dom affärerna undrar jag då. Man kan bara gissa och jag har mina aningar. Vi strövade omkring, satt och studerade folkvimlet, åt lite och åt lite igen.
Ingen av oss ville lämna den svala miljön och trängas med folkvimlet som var värre än vanligt pga Formel 1-tävlingarna som satte oräkneliga spår.

En Banana Split är aldrig fel. Det slank ned ett antal under resan.

Så var det dags, oåterkalleligen. Den förbeställda taxin kom punktligt fvb till KLIA. Kuala Lumpur International Aeroport. Drog på smilbandet ett par gånger när jag såg skylten på olika ställen i KL.
I god tid var vi på plats och när vi checkat in gav magen signal - dags för påfyllning. Vi hade gott om tid att välja och vraka och till slut hittade vi en irländsk pub som var välbesökt. Den provar vi tyckte vi.

Då och där kom resans stora stolpskott. En kycklingpaj, blöt och helt smaklös och till ett pris som överträffade en hel dags matkonto på vår Ö. Tyvärr, maten fick bli kvar på tallriken och vi siktade in oss på Burger King mitt emot. Mätta blev vi och nu var det dags att gå ombord för hemfärd, först till Amsterdam och sedan byte till Stockholm. Kändes bra.


söndag 22 april 2012

Dagarna går

fort när man har trevligt. Det var dags att åka vidare till KL med ett stop i Hat Yai för övernattning. Sista dagen tog vi en liten runda på ön, maken ville få en fin solnedgångsbild och jag ville besöka byn med sjözigenarna och förhoppningsvis träffa Mimi. Jag hade läst om henne och hennes pannkaksstånd och nu skulle vi försöka hitta dit.
Vi frågade efter vägen i receptionen och slingerislingeri sling så hittade vi rätt. Men det var inte helt lätt.

Vi spanade efter pannkaksståndet med hjälp av både syn och luktsinne. Vi försökte fråga oss fram och beroende på vem vi frågade fick vi olika riktningar, kanske berodde det på att det gick att ta sig dit från flera håll. Alltnog medan vi gick i de spännande omgivningarna kom en dam emot oss och frågade om det var henne vi sökte, Mimi. Jo det var det ju. Hon berättade på riktigt bra engelska att dom ringt från receptionen och sagt att vi skulle besöka henne och att vi läst om henne i svenska tidningar. Hon hade egentligen stängt eftersom det var lågsäsong men nu skulle hon minsann göra pannkakor till oss. Vi förklarade att det var inte nödvändigt men hon insisterade och placerade oss på ett par stolar framför pannkaksmakeriet så vi fick följa hela processen. Under tiden pratade vi så gott det gick. Hon hämtade Expressen och pekade på bilden av sig själv med stor förtjusning. Hennes man var fiskare och var borta upp till en vecka i sträck och då bodde hennes dotter hos henne i skjulet bakom pannkaksståndet. När det var lågsäsong brukade hon följa med mannen på fisketurerna berättade hon.

Vi fick våra pannkakor som smakade gudomligt. När vi ätit och betalat ville hon att vi skulle vänta kvar en stund och så försvann hon in i det rum som var bostaden. Vi hörde hur hon gick omkring som om hon letade något och så kom hon då tillbaka med ett litet paket som hon överräckte till mig.
Jag undrade om jag skulle öppna på en gång och det ville hon. Paketet innehöll ett halssmycke och en lapp med viktig information.

Jag får veta att smycket jag fått  är Shivas öga, Shiva Eye, namnet kommer från Sanskrit där spiralen symboliserar skydd mot onda andar. Tackar, tackar. I korallrevet på 20 meters djup släpper musslan Turbanshell vartannat år ifrån sig stenen som sedan genom omsorgsfullt polerande ger det vackra slutresultatet. Smycket hjälper sedan mot det mesta, muskler, leder,
hud och naglar. Lovande och lyckliga mig säger jag.
Men, nu är det dags att åka hemåt. Först till Hat Yai och sedan Kuala Lumpur. Det gäller att suga ut de sista dropparna av denna drömresa.

tisdag 17 april 2012

Till havs

För att inte slöa till alltför mycket kände vi för att göra en liten tripp till en relativt närbelägen ö som vi fått tips om. Koh Tarutaro, en nationalpark där bl a amerikanska Robinson spelats in. Sagt och gjort, vi chartrade en longtail och kvällen innan inviterade vi ett sällskap om tre personer från Tyskland. Efter att de kollat väderbetingelserna i sin dator gav de klartecken. I samma veva anslöt sig en dansk kvinna med son. Vi skulle alltså bli ett litet sällskap som skule göra denna utflykt.

Vid 9-tiden var vi klara att hoppa upp i båten. Förväntansfulla var nog alla. Efter en timme och med en halvtimmes återstående tid fick vi motorhaveri. Den stackars skepparen och hans assistent, hustru, mamma eller syster vad vet jag, en kvinna med full muslimsk mundering i alla fall , fick ett fasligt sjå att få motorn igång. Drivrem ryktades det om bland de lärde, läs männen. Kanske en kvart satt vi där och guppade under soltaket när vi hörde ljud som inte gick att misstolka. Motorn var igång och skepparn torkar sina, med förlov sagt, oljiga händer på byxorna.

Vi lade till och kom överens om en tid när vi skulle tillbaka. Vad skepparn och assistenten skulle göra, det kunde vi inte ens gissa. Dom var till förfogande hela dagen till en liten slant.

Nu kunde äventyret börja. En karta över ön och dess sevärdheter fick vi vid en "informationsdisk". Det var mycket att göra och se och vi prioriterade tillsammans. Vi började med Turtle nest-stranden. En flera kilometer lång, vit strand med havet på på ena sidan och tät djungel på andra. Det var inte sköldpaddsäsong men det var underbart rofyllt att lyssna till konserten med fåglar och hav. Gott och väl en timme strövade vi omkring när vi kände att magarna ville ha sitt. En titt på kartan visade att vi inte var så långt från ett litet rastställe. Med hjälp av diverse alternativa kommunikationsmedel fick vi något på tallrikarna. Maken hade uppsnappat papaya och visste att det var min älsklingsfrukt. In kom tallrikar med en sallad av kryddstyrka i de högre divisionerna. Det var gott men krävde mycket vätska. Under tiden vi åt underhölls vi av de orädda och ganska fräcka aporna. De drog sig inte för att norpa litet att äta om de kom åt.


Det är klart att ska man både mata och släpa på en unge då gäller det väl att försöka alla metoder.

Här beslöt vi oss för att ta "golfbilen" till vattnet och ett besök i Krokodilgrottorna. Det var en spännande tur i Mangroveträsket, smutsigt vatten och ständigt detta tjatter från aporna.


För att komma till grottorna måste vi  barfota klättra upp för en brant stege när vi lämnade båten. Sedan fick vi gå en bit över en ganska stenig mark och så plötsligt var vi då där. Det var mörkt, mycket mörkt. Utrustade med pannlampor fick vi klättra nedför en lodrät vägg för att nå våra kajaker. Kära maken hade aldrig paddlat förut men jag satte mig i fören med pannlampan och full av förtröstan.

Det var mörkt, ja egentligen svart men tack vare pannlamporna såg vi varandra och guiden som var i kajaken i täten. Nej det var väl inte den roligaste båtfärden jag gjort men kanske ändå. Vi skrattade och stötte mot varandra, skrattade mer och körde in i de droppstensklädda "väggarna och taken". Maken gjorde sitt bästa men mest av allt ville han ju fotografera. Det var inte en lyckad kombination men jag satt lugnt med ryggsäcken i famnen trots att vi halkade efter ibland.


 På hemvägen gjorde vår skeppare en liten extra sväng bland öarna för att de fotointresserade skulle få möjlighet till några bra bilder av örnarna. Fisketrålaren lockade till sig en otrolig mängd fåglar och det smattrade som på en pressvisning bland speciellt herrarna.


                                                           Denna vänlighet skulle visa sig bli  ödesdiger. När vi siktade land hördes plötsligt ett välbekant ljud och så tystnad.  Nej, jo det var sant. Den här gången insåg skepparn att det var omöjligt att åtgärda så med assistentens hjälp blev det till att ringa ett otal samtal och på teckenspråk och stapplig kommunikation förmedla att hjälp måste till. Där satt vi och guppade i båten och såg vår ö i fjärran. Litet läskigt tyckte vi nog att det var när kvinnan helt resolut tog tag i mannens T-shirt och tillverkade en flagg som hon frenetiskt viftade med. Vi gjorde samma sak med flytvästar och snart vände en fiskebåt och kom mot oss. Vi blev bogserade en bit men dom ville helst ta oss tillbaka till Koh Taotaro. Då tog maken över och ringde till vår resort och snart blev vi uppringda och fick löfte om två båtar, en för oss och en som skulle bogsera vår odugliga båt tillbaka. Med detta besked inföll lugnet och vi kunde njuta av den vackra solnedgången. Innan mörkret nådde oss var vi iland och kom överens om att kvällen skulle vi skeppsbrutna tillbringa med en god middag tillsammans.

lördag 14 april 2012

Då åker vi vidare då..

Stärkta och styrkta och välbehövligt tappade hittade vi båten med våra väskor där den guppade lååångt ned i vattnet. Alltså det var en ansenlig bit att ta sig ned och i båten. En annan Farang (blekansikte, västerlänning) som också skulle med på båten, räckte hjälpsamt ut handen och klämde till med "good job" när jag var på plats. Mannen visar sig vara från Massachusetts, boende och verksam i Asien, med vad lyckades vi inte utröna. Han var barfota och shortsen fläckiga av målarfärg och liknade Kevin Costner. Han la sig snabbt längs en av de smala träbänkarna med hatten för ansiktet och gissar jag, somnade.

Sova, nej det gick inte ens att tänka på. Jag var alltför nyfiken på allt att se och fartvinden svalkade jätteskönt under den timslånga resan.
Jag njöt ofantligt av att resan hitills gått så bra och den enda fördröjningen att tala om var då taxin tvingades sakta in rejält för att samsas om utrymmet med en karneval. Den var för att fira gummiträdens skörd. Det var spännande att se de olika deltagarna med sina masker och klädedräkter och alla vinkade glatt när vi passerade.


Så kom vi till "vår ö" som vi bara sett på bild och läst om i Expressens resebilaga.
Det var lågvatten och båten kunde inte gå så långt in. Ned med stegen, av med skorna, villiga händer tog hand om väskorna och vi tittade oss yrvaket omkring. Det var eftermiddag och solen var mild mot oss. Jag visste att hus 16 var vårt och tog sikte på det. Du ser det också på bilden här intill. Det fanns inte en solstol eller ett parasoll så långt ögat nådde. Ett par barn med föräldrar tog ett eftermiddagsdopp men i övrigt rådde LUGNET, det stora.

Vi tog sikte på en lite större byggnad som visade sig vara restaurangen och där blev vi välkomnade och hänvisade till receptionen, ett litet hus som även inrymde en typ av shop. Där kunde man köpa vatten och andra förnödenheter. Ingen kyldisk så allt som krävde kyla gick bort av naturliga skäl. Vi fick en nyckel och hjälp med väskorna och vips var vi på plats i vårt lilla hus. Vilken kontrast allt var till storstaden och det fashionabla hotellet. Vi kände på en gång att här kommer vi att trivas.

 Här rådde den stora stillheten och lugnet. Vi bodde på stranden och levde med en helt annan dygnsrytm än i KL. Elektricitet fanns endast mellan 6 em och 6 fm. Det gällde att planera dygnet. Vi sov under myggnät med en fläkt som svalkade skönt under natten. Vaknade gjorde vi av att något kändes annorlunda. Det var fläkten som stannat. Då var det bara att stiga upp, slå upp dörren och möta soluppgången och ta sig ett morgondopp.

Snorklade gjorde vi i revet som låg bara 5 meter från stranden. Det var en ofattbar lyx att kunna göra det när lusten infann sig. Måltiderna åt vi på resortens restaurang, frukost, lunch och middag. Det var underbar god och vällagad mat och det sägs att många besöker ön just för matens skull.

Här har vi beställt middag och njuter av utsikten medan vi väntar.
















En av mina favoriträtter - Tempura med räkor och sötsur sås.

Innan vi var klara med måltiden och det var dags att gå hemåt hade det blivit mörkt. Då tog vi fram ficklampan som var ett måste. Det var spännande att gå längs stranden och se alla krabborna som hade satt igång nattskiftet..



Vi satt ofta en lång stund på vår lilla veranda. Då var det skönt med myggljuset som jagade bort de ovälkomna gästerna. Kring brolampan samlades geckoödlorna för kvällsmåltiden. De sprang upp och ner på väggen och det var spännande att se hur otroligt skickliga de var att hugga efter småkrypen. Ibland kom lite svalkande vindar men luften var varm, varm och då var det skönt att tänka på takfläkten.

Våra dagar gick i maklighetens tecken. Vi åt, badade och snorklade och sov. Det verkade vara likadant för alla. Precis nedanför oss hade vi ilanddrivna träd och ett av dom utgjorde en attraktiv vilplats för bl a vår närmsta granne. Jag provade också men jag tyckte det var i hårdaste laget.


Även om det inte hände så mycket har jag faktiskt mer att berätta, så det blir fortsättning även denna gång.

tisdag 10 april 2012

Shoppa eller inte shoppa

Ledsen för enahanda bloggämne  men det finns mer att berätta och det är roligt att dra sig till minnes. Dessutom ser jag ju att många är inne och läser. Kul!
För övrigt har här kommit blåsippor och citronfjärilar, det bådar gott.

Dagarna i KL gick fort. Mycket att göra, se och uppleva. Bara hotellet var ju värt sin mässa. Foajén med sin  vänliga  personal och den fantastiska marmortrappan med guldfiskdammar på vardera sidan, alla sköna, pösiga sittgrunkor att ramla ner i, för att inte tala om loungen på 38:e våningen där vi åt frukost och på eftermiddagarna serverades kall öl, vin, drinkar av olika slag och därtill små aptitretare, goda ostar och ja, precis vad man vill ha fanns där. Det var spännande att sitta där och iaktta andra gäster, grunna litet över vad som fört dem just hit, sitta och titta ut över staden en bra bit från ovan.

En dag när jag som vanligt satt och tittade ut fick jag syn på en helt vanlig fluga på andra sidan glaset. Mina tankar upptogs genast av hur den hamnat där, var det en normal höjd för den flugan och skulle den få något att äta innan den själv blev mat?

Sista dagen skulle vi i alla fall ut och kolla shoppingläget. Vi hade fått några tips på olika shoppingmall och det var bara att ta sig an projektet.

Första stället, indelat i tre sektioner, 13 våningar högt och med rulltrappor kors och tvärs hade även ett stort plan under markplanet. Vi delade upp oss och bestämde mötesplats och tid.
Där och då kom stora tröttheten över mig. Jag ville gärna få några användbara saker med mig hem till barnbarnen men det var inte helt lätt. Maken hittade snabbt vad han sökte, Canonbutiken och ett nytt objektiv.

Jag gjorde några tappra försök men mest tyckte jag om att studera folkvimlet och iaktta.
Svarta bältet får jag lämna tillbaka, det finns andra som slår mig i shopping.

Vi söker oss hemåt och tar ett kallt glas vitt vin i loungen och en god middag  med maken på Mojo lite senare för att sedan tidigt återvända till hotellet.
Vi skulle ta farväl av svåger och svägerska som måste hem och jobba. Vi lyckostar, vi hade mer av äventyr framför oss och i arla morgonstund, nåja vid 8-tiden, skulle taxin hämta oss fvb till flygplatsen och avgång till
Hat Yai


Nu skulle vi vidare till vår thailändska paradisö. Det kändes spännande att resa vidare och framför allt se om allt skulle klaffa.
Om det gjorde? Ja verkligen. I Hat Yai väntade en taxi med vårt namn på en skylt. Två timmars taxifärd till hamnen
Pak Bara. Vi hade knappt stannat bilen förrän ett par yngre män möter oss och tar våra väskor. Dessa lämpas över i en longtail båt och med  stapplande konversation försöker vi förmedla att både mat och toa skulle sitta bra.
Det pekas och visas och jo, toan finner vi snabbt men var skulle vi äta? Vi irrar runt och till slut hittar vi en liten disk med en vänlig kvinna bakom. Där ligger några godisklubbor, armband, kakor och några muggar. Bl annat. Så får vi syn på en gryta med något oidentifierbart innehåll. På förfrågan om hon kan servera oss något blir vi hänvisade till ett bord bakom ståndet och vips sitter vi med varsin tallrik kycklingsoppa framför oss. I värmen. Vi är hungriga och bestämmer oss snabbt för att med Dukoral och Guds barmhärtighet ska det gå vägen. Det var gudomligt gott, lagom salt och fräscha grönsaker, kallt vatten på flaska och ja, vi var beredda att anträda båtresan.
Spännande forts i nästa nr, så stod det i Hemmets Veckotidning som min mamma köpte när jag var barn. Så står det också här. Följ med vetja!

fredag 6 april 2012

Far och flyg

eller nåt i den vägen. Fåglar idag.
Vår andra dag i KL skulle vi besöka världens största fågelpark med fritt flygande fåglar. Så presenteras i alla fall parken.

Parken ligger en liten bit från stadskärnan men en billig taxi tog oss dit, tryggt och säkert.

Otroligt varmt och idag faktiskt inte många "svalkande" moln att ta sikte på. Det blev till att i stället spana in vattenhålen i form av kiosker och serveringar.

Ja, för fågel- och fotoentusiaster var detta så nära paradiset man kunde komma.

Vårt sällskaps manliga duo var knappt kontaktbara där de for fram i jakten på oförglömliga bilder. Det ena objektivet var längre än det andra och det skruvades och micklades, vinklades och stods i. Söta svägerskan hade mobiltelefon och jag min lilla Ixus förutom telefonen.

Jag knäppte och knäppte och trodde nog att att det skulle bli bra nog till mig. Och, jo. Jag tycker jag fått en hel del bilder med hyfsad skärpa men som jag förstått är dessa flaxande objekt inte de lättaste att få att fastna på bild.


En åskådlig karta över parken fick vi vid entrén. Ganska snart insåg vi att det gällde att fokusera, vi skulle varken orka eller hinna allt. Fjärilsparken som låg i närheten valde vi också bort. Så vi började vår vandring genom parken i sakta mak.

Mängder av påfåglar strosade kring och fjädrade sig. Alla var inte så vackra som det här exemplaret men fjädrade sig, det gjorde dom ändå. Nu har mina bloggkunskaper strandat. Försöker kommentera till bilderna men markören rör sig inte så här nedan får bilderna tala för sig själva. Kanske lika bra. Hoppas på bättre tur i nästa inlägg.Ville gärna avsluta med en vacker blomma men den har placerat sig på egen hand.




                                                                                                  

måndag 2 april 2012

Farväl Langkawi

En relativt tidig morgon tog vi farväl av vårt första resmål och nu skulle det levas storstadsliv.


Denna vackra vy fångade jag med min mobilkamera sista kvällen medan jag väntade på att mitt sällskap skulle bli klara för middagsäventyret.

Lyckligt och väl anlände vi Kuala Lumpur med Air Asia. Ett punktligt och billigt flyg som vi använde oss av vid flera tillfällen under resan. Det var en positiv överraskning för mig. Positivt är också systemet med taxibiljetter vid flygplatsen. Man uppger antal åkande, väskor och destinationen, får ett pris att betala och en biljett. Sedan ställer man sig på angiven plats och vips så sitter man i taxin. Denna gång blev det en drygt timmeslång resa in till hotellet. Tjohej, nu kommer vi. När vi kliver ur bilen är min första känsla, vem har slagit på bastun?
Av och till kom denna känsla tillbaka men däremellan frös jag ganska rejält, på hotellrummet faktiskt så mycket att flygplanssjalen fick komma till heders. Kanske berodde det på att vi inte blev helt kompis med klimatanläggningen på hotellet, eller så var maken och jag inte synkade behovsmässigt. Vad vet jag. Sjalen värmde i väntan på att vi skulle ut i värmen igen. Och nattetid, ja då var det skön svalka efter att  ha varit ute i den varma kvällen.

Vi bodde på hotellets 32:a våning med en hänförande utsikt över en liten del av staden. Tvillingtornen, Petrona Towers, radio- och TV-tornet, höga och låga hus så långt ögat nådde. Det var en märklig känsla att se denna blandning av exklusiv,  modern arkitektur och insprängda områden av kåkstäder med ruckel av plåt och allsköns material, tvätt som hängde till tork utanför husen och skräp i drivor.


Denna gråtonskala är inget photo-shopresultat. Tyvärr var det en ganska vanlig syn med en tät smog som bredde ut sig över hustaken.














Någonstans där det var allt annat än skräpigt var Monorail-stationernas plattformar. Det var högblank vacker stenbeläggning och inte det minsta skräp eller den minsta fläck. Var var alla fimpar, tuggummibulor, kolapapper mm? Berätta för oss så kanske vi kan ta efter.

Monorail var också en positiv erfarenhet. Tunnelbana fast utan tunnel kanske man kan säga, nej det blev ju fel..... Tågen slingrar sig fram på en bana i luften. Denna bana eller kanske balk,

har bara ett spår som hålls upp av pelare. Tyst på gummihjul och nästan omärkligt passerar dom sina olika stationer, folk går på och stiger av i aldrig sinande ström Vagnarna var ordentligt tempererade och sittplatserna många och däremellan ståplatser med öglor att hålla sig i.


Vår första tur med detta tåg gick till China Town och deras legendariska marknad, faktiskt redan första kvällen. Oj, oj och oj. Det var vågat, var sonens kommentar när han fick veta. Ja, från stillsamma Langkawi till detta brusande, trånga och oerhört varma köpmecca var det minst sagt annorlunda. Vi stannade inte länge kan jag säga. Passagerna längs stånden var av måttet att man ej kunde möta någon. Man fick gå efter varandra om man inte blev indragen i en förväntad köpsituation. Att pressa sig in hos försäljarna var den enda möjlighet till utrymme som stod till buds. Aha, det är en tanke bakom allt, minns jag att jag tänkte. Vi kämpade i alla fall på och några plastkassar fick vi med oss, mer eller mindre påtvingade. Nej, ut och hem till våra kvarter kring hotellet.

Efter att ha gjort ett fatalt misstag till lunchen, ett ställe med meny anpassade till malaysiskt mag/-tarmsystem,  ville vi nu hitta något som var litet mer fördragsamt för våra hårt prövade magar.
Bingo, alldeles vid hotellet hittade vi ett ställe som sedan kom att bli vårt favoritställe. Bakom namnet Kafe Mojo dolde sig rena gourmetrestaurangen. Här åt jag en av mitt livs mest delikat tillagade lammkotletter. Lamm är min passion och var jag än kommer i världen där lammkotletter står på menyn, ja då klipper jag till. Behöver jag säga att de gånger vi senare besökte stället hade jag inga problem med att välja från menyn. Lika gott varje gång. Desserterna ska vi inte tala om...nej bara försiktigt viska att vad man än valde så smälte dom i munnen.

Det här var bara första dagen. Nu satt vi och gjorde upp planer för vad som komma skulle. Ett besök på fågelparken, några shoppingmall och så besök i Petronas ville vi ju göra tillsammans innan svåger och svägerska skulle resa hem och vi fortsätta på nya äventyr på egen hand. Men om det skriver jag vid nästa tillfälle. Jag har en speciell känsla av att det blir många reseminnen i bloggen.