tisdag 31 januari 2012

Januari månads sista dag

Dags för summering. Inte särskilt händelserik, ganska ordinär förutom den mycket milda starten, väderleksmässigt. Desto kallare är det nu. Vi har minus 15 grader men ljuset och den klara luften förmildrar.


Det knarrar under fötterna och vi klär oss varmt. Hurry tvingas ha det förhatliga täcket runt magen men tassarna reglerar sig själva, märkligt.


Min rea-julros står på fönsterbrädan och blommar flitigt. Om jag har tur kan den överleva tills det är möjligt med utplantering.

Denna månad lyckades vi få över en hel del pengar. Ett helt nytt sätt att hantera räkningarna upptäcktes av en slump. Prova du också. Vi hade så roligt under tiden.



Ja det blev faktiskt så lyckat att nu sitter vi med annan pappershantering.


Också mycket roligt. En skön vecka till alla bloggvänner!

lördag 28 januari 2012

Premiär

Skidpremiären, på längden, är avklarad. Det var en fantastisk dag, inte strålande sol men litet försiktigt iakttagande från en ganska molnfri himmel. Ett par minusgrader och därtill ett väl inåkt spår gjorde förutsättningarna de bästa. Att skidorna fladdrade litet med åkaren och att takten inte var spårets högsta (blev omåkt ett antal gånger), nej det gjorde alls ingenting. Nu har jag fått känna på skidorna och vet litet mer hur jag ska göra nästa gång (valla för fäste t ex).














Det är en slapp lördagskänsla idag. Inget speciellt har stått på programmet annat än hundklippning med dusch och däremellan lite mat och korsord. Dagen kommer med all sannolikhet att fortsätta i denna lunk.
Igår, däremot, då var det desto intensivare. Det var dags för lunchdate och informationsmöte med en bästis i Sigtuna. En trevlig tradition sedan ett par år tillbaka. Efter litet morgonpyssel bar det iväg de ca 2 milen.

Eftersom vi var hungriga startade vi direkt med lunchen. Det blev en Thairestaurang och jättegoda laxdumplings. På buffébordet stod en kanna med, tja vad, vet jag inte. Och inte frågade vi. Och inte smakade vi. Fotograferade gjorde jag i alla fall.


Betydligt roligare att titta på var godsakerna på konditoriet där vi intog kaffe efteråt. Fastän så mätta slank det ned en kanelbulle ändå.



Dom här godsakerna, ja, dom får nog anstå till något högtidligt tillfälle. Kanske inte just dessa, men liknande då.


 Det där verkade väl inte så ansträngande? Nej, inte det. Pärsen kom när jag efter det trevliga besöket skulle veckohandla på den stora mataffären. Fredag eftermiddag och avlöningshelg. Sviterna sitter fortfarande i. Jag får nog vila mig lite känner jag.

 På tal om godsaker. Vi har ett fågelbord, välbesökt av allehanda småfåglar, hackspettar och ekorrar. Nattetid smyger även rådjuren sin dit och äter av det som ramlat ned. Fågelbordet ligger så till att vi måste ha kikare för att detaljstudera genom fönstret. Så kom vi på den lysande idén att öppna ytterligare ett mathak. Utanför fönstret i makens kontor har vi nu provisoriskt riggat upp en fröautomat och diverse talgbollar. Vips har vi dubbelt så många matgäster och vi kan smygtitta bakom gardinen. Det är ju bara så svårt att fånga dom raringarna på bild. Dom sitter ju inte stilla, flaxar och pickar med det lilla huvudet och tittar sig skyggt omkring hela tiden.

söndag 22 januari 2012

Äntligen

Äntligen 1.
Så kom den då till sist. Snön. Den riktiga snön. Inte bara några fjuttflingor som yr i luften och lägger sig som ett damm på ishalkiga fläckar och ställer till förtret. Nej, nu talar vi om riktig snö. Stora, beständiga flingor och måtte det hålla i sig. Jag tycker nämligen att mina skidor gör sig bättre i spåret än i återlämningsskick i garaget. Det är snart februari och jag har inte packat upp vare sig skidor eller pjäxor ännu som jag köpte i oktober. Nu vill jag ut i spåret.


Hela familjen blev så till sig  av det fina vädret så vi byltade på oss och förflyttade oss snabbt ut på äventyr. Hurry blir yster som en rookie när han får springa i snön. Mindre kul är det ju när alla snöklumpar ska avlägsnas vid hemkomsten. Han kan bli rätt irriterad när han ska borstas men irriteras inte mindre av att ha dom kvar.













Äntligen 2.
Nu har jag äntligen beställt mig en ny kamera. Ingen avancerad och dyr kamera men en som borde passa mina behov och kunskaper. Det viktigaste för mig var att den skulle vara enkel, ha bra zoom, inte så känslig för ljusförhållanden och vara fickvänlig. Så, nu väntar jag  tålmodigt otåligt på leveransen.

onsdag 18 januari 2012

Sedan sist

Ja vad har egentligen hänt sedan sist?


Den här lilla stackarn hittade jag häromdagen. Visserligen brukar ju snödropparna vara tidiga...men den här var onödigt tidig. Jag skulle tro att den får kalla fötter ganska snart. Bilden är suddig, jag vet. Min tekniska utrustning är undermålig och kunskaperna ska vi inte nämna. Jag har ju kunnat förlita mig på min IPhonekamera men nu vill inte datorn ha att göra med sådana bilder längre. Jag fortsätter att streta  på i uppförsbacken.

Dagarna går som vanligt fort, fort. Jag läser just nu Elisabet Höglunds memoarer, ganska intressant kvinnohistoria kan jag tycka. En man med Juholts mustasch kan man väl inte ta på allvar, eller? Eller en finansminister med hästsvans och örhänge? Kan man verkligen det?


När jag ändå var på bibblan fick uppföljaren till Busters öron följa med hem. Den ligger och väntar på mig. Verkar vass.


Denna bok av en prisad debutant blev årets första bok. Kanske ingen märklig historia, men språket! Vilket språk! Jag stannar upp, ideligen och känner på formuleringarna. Författaren är också mycket skicklig på att förmedla känslor i alla situationer. Ja, så tycker JAG.

Vad mer. Jo, julen är förpassad till rättmätiga platser, skåp, hyllor och lådor. Det blev inte så mycket att plocka bort i år eftersom inte mycket plockats fram.
Något som däremot plockats fram är lergrytan. Jag är periodare när de gäller den. Maten blir kanske inte så vacker att beskåda men oerhört smakrik och väldigt praktiskt att bara fylla grytan och sedan sköter den sig själv i ugnen.




Den här gången blev det en färsk  kyckling med citron och timjan. Till det serverade jag yoghurtsås med rivet citronskal.









Jo, sedan har jag ju besökt Moderna Museet också tillsammans med barnbarnen. Det var sluttampen på en samlingsutställning med mästare från tre sekler, Turner , Monet och Twombly. Tre konstnärer som alla var pionjärer på sin tid och som alla blev både hyllade och hånade på sin tid. Konstnärerna hade inspirerats av varandra och utställningen ville visa på hur konstnärerna kunde dela intressen, värderingar och tankar.
Både barnbarnen och jag kunde ganska snart identifiera de tre konstnärernas verk. Monet som vi främst lärt känna genom de typiska näckrosmotiven, kunde vi känna igen genom hans teknik och färger även i andra motiv.
En god lunch med en fantastisk utsikt fick avsluta besöket.
Här, just här skulle några bilder från besöket, tagna med min telefon, presenterats, men....ja som sagt ovan, grrrrrrr.

måndag 9 januari 2012

Det ser bra ut

Det ser bra ut, ja det ser till och med riktigt bra ut sa han, kameramannen, sedan han dragit upp slangen ur min magsäck. Hur det kändes? Ja, förutom att det var skönt att bli befriad från den tillfälliga utrustningen i min magsäck så kändes det oerhört, alldeles fantastiskt bra att få ett sådant besked. Gastroskopi är ju varken smärtsamt eller långvarigt men kanske inget man direkt längtar till. Däremot är metoden oöverträffad när det gäller att diagnosticera sjukdomstillstånd. Jag har gjort undersökningen tidigare så jag visste vad som väntade.
Eftersom jag varit fastande sedan igår kväll och blivit bedövad i halsen fick jag vänta med frukost.
Nu är den intagen och förutom magknip av värsta slaget (lufttillförsel under ingreppet) så är livet gott.

Nu ska jag tillbaka till min husläkare för vidare diskussioner. Jag vet att jag har ett diafragmabråck.

Jag vet också hur jag ska sköta mig, vad jag ska göra och inte. Det är bara så svårt att komma ihåg restriktionerna under de perioder jag är besvärsfri. Inte lyfta, inte göra några som helst övningar där magen är involverad (vet inte om jag får skratta faktiskt), inte äta sent, inte äta stora måltider mm mm. När jag har obehag då sköter jag mig prickfritt men så fort jag mår bättre, då är det glömt.


Nu är det slutpratat om min mage för denna gång. Nu ska jag till barnbarnen som har ett par dar kvar av jullovet och i morgon då åker vi minsann till Stockholm och Moderna Museet för att titta på Monet bl a.
En skön vecka till er alla.

onsdag 4 januari 2012

Omstart

Konstigt är det ju att just ett årsskifte, ett nytt årtal som inleds med ett klockslag, ska kunna ha så stor betydelse för så många. Det är då vi börjar om, in med nytt och ut med gammalt, nya vanor och gamla fasoner. Det är kanske bra. Ibland har jag skrivit en lista med saker jag skulle ta tag i under kommande år. Jag har gömt och sparat listan och ibland har jag tagit fram och prickat av. Den varianten har fungerat för mig - nyårslöfte har jag aldrig givit, tror jag.


Här blir det inte många knop i dessa dagar. Kvällsblaska och hundkliande. En matte som sitter i soffhörnan ska ju definitivt hållas sysselsatt. Hurry missar sällan ett tillfälle.

Långa, långa sovmorgnar och sena kvällar har det också blivit. Det är snart dags att vända tillbaka dygnet. Om inte förr blir det väl till måndag morgon då jag på fastande mage ska infinna mig kl 09.00 för gastroskopi. Min kassa mage ska utredas ännu en gång.












För att inte bli helt försoffade bytte vi soffa mot biofåtölj i går kväll. Vi smet iväg från hundstackarn,  som fick klia sig själv en stund,  och såg The girl with the dragon tatoo.
Ja, vad tyckte vi om den då? Den amerikanska var kanske litet mer bok-trogen, Rooney Maras Lisbeth Salander kändes lite mjukare, lite kvinnligare än Noomis Lisbeth och vissa ljud och effekter var bara så mycket starkare i denna film. Den har ju näst intill floppat i det stora landet där konkurrensen ju är så mycket större men den ska ändå följas upp med en ny film. Den vill jag också se.

Fortfarande lyser inte snön annat än med sin frånvaro. Då känns det gott att minnas att vi faktiskt hade snö under vår fjällvistelse, såväl äkta vara som kanonsnö.

Sittliften är inte min favorit. Bekväm och vilsam kanske men fy vad jag tycker den är kall.

Här har vi i alla fall tagit oss upp till toppen och bloggerskan i rött och medpassagerarna är beredda att kasta sig utför branten
Så här kan man också åka, full fart nedför en backe och sedan landa på en luftkudde. Populär? Jodå, speciellt bland små och stora grabbar. 12 år måste man vara men jag vet faktiskt en 7-åring som med föräldrarnas bistånd och övervakning fick  prova. Sälens största leende och stoltaste min.


Annars verkar denna variant av skidåkning vara tillräckligt utmanande. Sonen undervisade sönerna i brädåkandets ädla konst. En ängels tålamod och lyckosam pedagogik gav resultat. Kan tro att fadern själv hade velat kasta loss i pisten men det lär väl dröja, men nart är barnen i fatt och då kan de åka tillsammans.


Julaftonsmorgonen var mild och alla åkte skidor utom tomtemor som var hemma och kokade gröt och gömde mandeln. Den återfanns i dotterdotterns portion och belöningen skulle hon få sista kvällen i Sälen. Vad skulle det kunna vara?
Tomten hittade oss i Sälen. Fast just den här hade lånat mormors/farmors örhängen och hade extrastor mage av all gröt. 

Så kom då kvällen före hemfärd. Pepparkakshuset hade bakats hemma av dotterbarnen och dekorerats och monterats i Sälen av alla barnbarnen. Nu hade jag räknat ut att den som fick mandeln var den som skulle få krascha huset och välja den första biten. Största? Ja, då blev det ju dotterdottern som till allas förtjusning fick rikta ett välavvägt, eller två tom, karateslag över hustaket. Och sedan fick alla smaka så mycket som rymdes i magarna.

En vit jul blev det och Dagmar som härjade på så många håll och kanter lämnade knappt några spår efter sig. Ett kortare strömavbrott och ett omkullfallet träd var vad vi märkte av.
Nu går vi mot ljusare tider med eller utan snö, eller hur?