torsdag 30 juni 2011

Jag tänker

En tidig joggingtur innan värmen blir alltför påtaglig. Det gick bra och jag känner mig glad över att foten bär.
Sitter och samlar mig inför dagens fortsatta eskapader. Läser tidningarna på nätet och ser att Svenskt Näringsliv anser att studiestödet till humaniora och konst bör minskas. Dessa utbildningar kallas slöutbildningar och ger inte samma möjligheter till försörjning som andra och bidrar därmed inte lika mycket till sammhällsnyttan.
Hm. Jaha, tänker jag. Hur tänker man då? Jo, kanske vet jag,  men just nu och här blev jag trött och kanske litet orolig. Orolig när jag tänker på kommande generationers krav på att passa in i vad Svenskt Näringsliv menar med samhällsnytta. Det är tuffa förväntningar på lärande och kunskaper för framtiden men det har det kanske varit  i fler generationer bakåt fast då kanske man även inkluderade praktiska kunskaper i större utsträckning.
Häromdagen läste jag en klok förälders syn på tidigt lärande. Om barnen lärde sig orden hej, tack och förlåt så hade barnen senare i livet mycket gratis. Det ligger en hel del i det tycker jag.

tisdag 28 juni 2011

Varm, varmare, varmast



 Denna dag, den varmaste av varma var flera ärenden inbokade som krävde stadsresa. Trevliga och mindre trevliga men nödvändiga.
Maken lämnade huset i arla morgonstund fvb till Arlanda och när jag vaknade vid 8-tiden hade jag en god natt bakom mig. Sovit gott, inte ont någonstans och beredd att möta dagen. Kollade köksbordet och där låg morgontidningarna. Jippie, det måste innebära att Hurry Hund var rastad. Vilken lycka! Det var bara att tillreda litet frukost och sätta sig i morgonsolen. En hel timme skulle det få ta hade jag räknat ut. Läste bägge avisorna ganska grundligt och sedan vidtog tvagning och så´nt. Nu väntade det stora tålamodsprovet. Hurry skulle ju vara ensam ganska många timmar (kanske 3-4) och det är han inte van vid. Han är nästan aldrig ensam. Så, jag ville ju att han skulle vara ordentligt rastad. Här begår jag en stor miss. Jag går ut med honom i sandaler med bara fötter och han vill ju springa i skogen som han är van. Jag trippade så gott jag kunde på stigen mellan stock och sten och när han kissat en hel del hade tiden också runnit iväg och jag var tvungen inse att det kanske inte var nödvändigt med nummer två. Det kanske redan var avklarat? Precis då, då kommer de tydliga tecknen som åtminstone alla hundägare känner igen. Minsann, resultat och beröm. Det här kommer att bli en bra dag. Ja, det kände jag på mig. Så mycket som hade okrånglat. När jag fem minuter senare lämnar huset ser jag att Hurrys fn största hatobjekt, grannens schäferhona, tillsammans med sin matte söker sig in mot "Hurrys revir". Även detta klarade vi, liten marginal, men i alla fall. Det måste bli en bra dag.

Nu är nästan alla ärenden avklarade, jag har införskaffat lax och jordgubbar till middag och hunden som haft ett drygt jourpass njuter välförtjänt vila. Jag ska fortsätta läsandet tror jag. Vattna och vattna, det får jag vänta med tills det blir litet svalare.

 Apropå vatten. Hann med ett par bilder från Upppsalas vattenhål, Fyrisån. Vid fint väder befolkas åkanterna av unga som gamla. Man läser, har picknick, fikar, spelar spel och umgås. Nu var jag ute ganska tidigt så det fanns fortfarande ledig yta. Hade gärna slagit mig ned med en bok om inte den svarta, lurviga väntade på mig. Ja hunden alltså.


fredag 24 juni 2011

Lunsentorpet


Flera gånger har jag tänkt att jag skulle ta med mig mina barnbarn för att besöka Lunsentorpet. Det är en öppen raststuga belägen i det 1.3 kvadratmil stora Lunsenreservatet. Man kan nå stugan via olika vandringsleder men de flesta kommer nog via Upplandsleden. Fram till 1880 brukades jorden och här fanns både kor och höns. 1987 återuppfördes torpet en bit från den gamla stengrunden. Här finns 6-8 sovplatser som inte går att boka och ibland är stugan full sommartid.


Så en vacker dag förra veckan packade vi en ryggsäck med korv, pinnbrödsdeg, russin och mandel. En morakniv, tändare och naturligtvis myggmedel. En stor flaska vatten och muggar tog vi också med. Så började äventyret. Vi valde en ganska anonym väg som vi hittade på en karta över området. En smal grusväg förde oss till en plats där vi kunde lämna bilen och påbörja vandringen. Vädret var behagligt och den första biten var lätt att gå och vacker grönska och blommor kantade vägen. Några smultron här och där hittade vi också.


Så helt plötsligt siktades denna vackra blomma, måste vara en orchidé av något slag. Så en till och kanske tillhopa rörde det sig om ett tiotal. Vi har försökt söka namnet på nätet men inte klarat ut vad det rör sig om för blomma. Snälla, om någon känner till blomman, berätta!
Så vandrar vi vidare och kommer in i ett sankt område, ganska blött bitvis men turligt nog spänger på sina ställen. Det är ju extra kul att ta sig fram så och myggmedlet var välsignat.


Så ser vi denna okända växtlighet på vänster sida. Ett blommande gräs/vass eller vad. Botaniska kunskapsbristerna hos mormodern blir väldigt uppenbara. Vackert att beskåda i alla fall.
Vi vandrar vidare och kommer på lite högre höjd och här tar barrträdlandskapet vid. Efter ca 3 km siktar vi torpet.
Här fanns flera grillplatser, en vedbod med torr,  fin ved och mitt på tunet en vattenpump (mycket uppskattad). Dessutom fanns ett par vindskydd som säkerligen fyllt sin funktion vid sämre väder än det vi hade. En titt i torpet med sina små fönster och avsaknad av elektricitet gjorde att vi fick kisa mot ljuset när vi lämnade torpet.


Efter lite trixande fick vi eld, barnen täljde grillpinnar och så kunde vi äta en delikat måltid. Till efterrätt blev det russin och mandel, mums.
Så stannade vi kvar en stund sedan vi städat upp efter oss. Vi måste ju hinna leka litet på den fina gräsplanen innan det var dax att påbörja hemfärden.
Ganska nöjda och trötta konstaerade vi att vi nog avverkat ca en mil (efter att ha gått litet fel på hemvägen).
En rolig dag tyckte både barnbarnen och jag.

onsdag 22 juni 2011

Ur barnbarnsmun

Sitter och ler när jag tänker på de underbara kommentarer jag kan få av barnbarnen.

Lilla A: Mormor, varför slutar vuxna att leka?
Mormor: Ja men inte alla. Jag leker ju.
Lilla A: Ja men du är ju övervuxen.

Lilla lintotten har fått sova i farmors säng en natt. På morgonen undrar hans
Mamma: Hur var det att sova hos farmor i natt?
Lilltotte: Underbart!

Stora lintotten besöker oss första gången i vårt nya hus och ställer den enda berättigade frågan:
Var är lekrummet?

Och denna upplevd av min väninna. Efter en tids uppehåll hämtar väninnan sitt tvååriga barnbarn på dagis en eftermiddag.
Barnbarnet säger: Är du min farmor? Kom hit får jag lukta på dig. Jo, du är min farmor.

söndag 19 juni 2011

På cykel

Första sommarlovsveckan med barnbarnen har passerat och nu är det helg och regn. Tråkigt för alla som jobbar att inte få njuta helgen i sol och värme.
I går hade vi varmt och soligt under dagen och då passade jag på att ta en cykeltur. Visste inte riktigt hur den skulle se ut men jag stoppade på mig ett äpple, min mobiltelefon och en slant. Cyklade runt byn och helt plötsligt hade jag målet klart för mig. Linnés Hammarby skulle få ett besök. Stället ligger bara ca 3 km från vårt hus.

Carl von Linné levde sina sista år i Uppsala och sommartid på Hammarby tillsammans med sin familj och lärljungar. I samband med 300 årsjubiléet av hans födelse (2007) togs beslut att jordbruksmarken runt Linnés Hammarby skall skyddas som kulturreservat. Här finns mycket att se och göra och sommartid är det full aktivitet med guidning och café.

Hammarby består av flera byggnader, varav den ena användes för undervisning av Linnés studenter. 1758 köpte Carl von Linné stället för 40 000 daler
Vackra blommor, träd och buskar finns inom hela området och även nyttoväxter, fruktträd och bärbuskar
Här är en bild från Kålgården. Kålgården odlades på 1700-talet i treårig växtföljd. Första året odlades kålväxter som krävde mycket gödsel och näring. Andra året odlades rotfrukter och lök som klarade sig bra på den näring som var kvar. Tredje året odlades ärtor och bönor och sedan var det dags för kål igen.
Här står jag under päronträdet Cecilia och under träden finns behaglig skugga för cafégäster om man så önskar.

Ytterligare byggnader tillhörande egendomen.

Och precis här ger jag upp för idag. Bilderna jag vill visa hamnar huller om buller. Det blir ingen ordning alls. Min fina kaffekopp och gigantiska kanelbulle lägger sig bland blommorna och äppelträdet Rosenhäger som har anor från 1600-talet och inte ger frukt förrän efter 15 år, ja den bilden kommer inte ens in. Ja ni förstår. Det är inte lätt att vara bloggare just nu. Jag förstår att jag har mycket att lära men, inte just nu. Jag är inte mogen ännu.

Dagens rätt: Skapande består av en massa försök

lördag 11 juni 2011

Hur tänkte jag nu?

Mer än 30 grader varmt. Vad gör denna bloggerska då. Jo hon bakar bröd. Av deg som ska jäsa dragfritt. Hon bakar av en liter degspad. Hon pustar och stönar i värmen, men hon genomför projektet.


Och varför utsätter hon sig då för detta? Ja men så enkelt. Det låg två paket jäst i kylskåpet som snart skulle passera bästföredatum. Kasta jästen? Då svarar jag samtidsadekvat. I min värld finns det inte på kartan om du frågar mig eller hur?

Dagens rätt: Nybakt bröd, ha ha

fredag 10 juni 2011

Det är andra tider nu


Idag börjar sommarlovet för många barn. Efterlängtat för dom allra flesta barn och ett pusslande och förhandlande för många föräldrar som vill att barnen ska få ut så mycket som möjligt av ledigheten. Föräldrar som minns sina egna sommarlov, förhoppningsvis med en positiv känsla och som vill att deras barn ska få det minst lika bra och helst bättre.

Så blir vi i den behagliga värmen, bland alla glada, sjungande sommarbarn, jordgubbstårtor och examenspresenter påminda om att mer än vart tionde barn lever i fattigdom. Barnfattigdom benämns det även om vår folkhälsominister Maria Larsson tycker att det adekvata sättet att uttrycka tillståndet bör vara - barn till fattiga föräldrar. Jag säger som ungdomarna - spela roll? Det är ju bara fråga om semantik.

Fattigdom och fattig, inte känns det så sommarlovsaktigt och muntert. Fattigdom över huvud taget passar bäst på litet avstånd, i tidningar och på TV och framför allt inte just nu. Inte blir man heller ljusare i sinnet av att skynda förbi alla gatumusikanter med vemodiga dragspelsackord. Tiggare på knä med utsträckta händer börjar bli en inte ovanlig syn. Jag påminns om bilderna i min kristendomsbok i småskolan. Så svårt det är att förhålla sig till det hela. Men vi överför i alla fall en hjälpande slant varje månad och stoppar i bössor allt som oftast. Det borde väl räcka. Nej det känns inte så. Så svårt. Vilka ska man ge till? Till alla som ber om en slant, till alla som spelar, till alla hjälporganisationer? Så svårt. Om jag blundar finns problemet inte. Jag skyndar förbi med mina fulla påsar och kassar.

Har dom sig själva att skylla? Vilka är människorna och hur känner dom sig? Ensamstående kvinnor med barn som inte kan få det som dom inte fick. Idag när det personliga inte längre är politiskt känner dom sig som misslyckade föräldrar, mödrar? Svårt.

Det är andra tider nu, kanske inte sa jag till mina föräldrar, men tänkte,  när dom försökte övertyga mig om vilket välstånd jag levde i. Pappa som hittade en 25-öring och gav till farmor för att dryga ut matkassan. Mamma som trollade med knäna för att vi skulle vara välklädda och mätta.
Det är andra tider nu, sa kanske mina barn, borde i alla fall sagt. För det är ju så det är. Positionerna flyttas fram, utvecklingen fortskrider och basbehoven ser materiellt annorlunda ut.

Jag brukar fråga mina barnbarn om vad dom tycker och tänker. Om jag frågar om vad som varit roligast eller bäst med helg, semester eller ledighet, svarar de nästan undantagslöst att det varit att vara tillsammans med familjen. Det roliga och uppskattade relateras oftast till en gemenskap. Det känns bra och jag blir glad. Så tänker jag att fredagsmyset tillsammans med något TV-program och något att äta,  verkligen har ett värde som inte ska underskattas.
Jag får sätta punkt här, mina tankar drar iväg med mig och här kan jag ju inte bli sittande.

Dagens rätt: Jordgubbstårta, måste det bara bli.





onsdag 8 juni 2011

Jag är glad


Ja, det är sant. Jag är verkligen glad över mitt stoiska lugn, min tålmodighet och mitt sätt att att kunna överse med att vägen inte alltid är rak. Vanligvis alltså. Inte nu, nu är jag vad ska jag säga. Nej jag vet inte riktigt hurr jag ska beskriva mitt tillstånd. Förvånad kanske, eller förundrad eller kanske framtidsorolig.

Jag tar det i någon form av kronologi.
Mitten av april, börjar få ont i foten (som sannolikt överbelastats).
Satsar friskt på egenvård under några veckor, inser att jag kanske behöver professionell bedömning.
Ringer min vårdcentral och får en tid 18 maj.
Stretar på i avvaktan på besöket och den 18 maj på utsatt klockslag gör lille lintotten som är hos oss, farmor sällskap. Ingen tid finns bokad nämnda dag och klockslag. Ingen annan dag heller. Ingen har hört talas om mig och mina bekymmer. Alla pannor i djupa vecka, slagningar och knapptryckningar. Datorn är obeveklig. Nej, det var ju tråkigt. Ingen sköterska vill heller kännas vid samtalet. Nu har man hittat syndabocken! Den mänskliga faktorn! Hur gick det till då?  Var fanns den då, på kafferast eller ute för att lägga i mer pengar i P-automaten?
Får en ny tid en vecka senare. Dagen innan ringer man från vårdcentralen och nu är det verkligen den mänskliga faktorn som härjar. Doktorn är sjuk. Får en ny tid veckan därpå, den 30 maj, och då blir det äntligen dags för Tödde och Mödde att mötas. Besöket tog 5 (fem) minuter och min läkare lyckades med konststycket att leverera diagnos, prognos och prioriteringsordning (lägsta) utan att överhuvud taget vidröra min fot. Det var inte mycket att göra och jag tog min sko och gick.

Den 3 juni  dimper det ner en kallelse till drop-in-röntgen. Generösa tider veckans alla vardagar. Jaha, hur tänkte man nu då. Nu är jag jättenyfiken på hur högprioriterade ärenden hanteras och naturligtvis hur fortsättningen kommer att se ut.

Idag har jag varit sta och röntgat min fot och nu väntar jag med spänning. Med den nya tekniken är bilderna ju redan på plats på min vårdcentral och jag kan också få hem dem i min dator fick jag veta. Kanske skulle satsa på fotovägg i hallen. Får fnula litet på saken.

Här skulle det ju kunna sluta för denna gången om inte ett brev låg och väntade på mig när jag kom hem. Brev och brev. Fönsterkuvert, och då vet man ju. Från Primärvården, Landstinget i Uppsala län kunde jag utläsa redan innan jag öppnade. Få se, vad kan det va´. Det är nu, just i denna stund, som jag inser hur ädla känslor som dväljs i mitt innersta. Ur kuvertet plockar jag fram en räkning på uteblivet besök à 140 kr, faktureringsavgift 70 kr. Tillhopa 210 kr att betala inom 14 dagar.
Ja, vad säger man. Naturligtvis inte rent ut, men jag sällar mig till akronymfrossarna och säger bara MA!!!!!!

söndag 5 juni 2011

Häng med

Farmor, du ska få följa med på Tippen! utropade den äldre av lintottebröderna en eftermiddag för något år sedan när jag besökte sonen med familj. Glädjen över utflykten och erbjudandet var inte att missta sig på. Naturligtvis blev även farmor glad. Inte alla dagar man får sådana offerter. Sopstationen är ju rena äventyrslandet!


Lördag i Laggahemmet och frukosten är snart förpassad till minnets arkiv. Idag ska vi också försöka göra oss av med en del av under vintern hopsamlat skräp.  Besök på återvinningscentralen med andra ord. Lastar och lastar och kånkar och bär.

Full aktivitet råder på platsen och vi verkar vara många som samlat på oss. Allt är välordnat och skyltar visar var saker och ting ska dumpas. Man får bara kasta, inte plocka på sig.  Uniformerad personal övervakar det hela så inga övertramp görs.

Långa rader av ståtliga, en gång moderna och funktionella, vitvaror kantar utfarten. Vitvaror som en gång i tiden var avocadogröna, röda, blå och nu senast rostfria. Lika fullt vitvaror.


Medan maken tömmer det sista sitter jag och funderar över min barndoms återvinning. Tidningar och pantflaskor kunde man ta på cykeln och åka till SkrotAndersson på Norrböle. En fullastad cykel kunde kanske ge 50-75 öre. Räckte precis till en biobiljett. En granntant samlade och sålde "stickylle". Vad exakt det var och hur det återvanns vet jag inte. Minns bara begreppet stickylle.

För att återfå ett mått av balans åker vi vidare till shoppingmeckat Fullerö Handel. Oändliga kvadratmeter med inrednings- och trädgårdsprodukter. Vi har pratat om något som "porlar" till trädgården och var sugna på en liten inventering av marknaden.

Helt vanliga blommor och trädgårdsväxter och en och annan mindre vanlig

Dekorationer i mängder



och därtill mängder av prylar, helt nödvändiga för förvaringsändamål.

Nej, vi behövde ingenting idag och snart kommer kanske regnet med porl genom stuprännan. Billigt och bra.

torsdag 2 juni 2011

Tingen är emot mig

Ja, det känns som om tekniken runt mig vill mig illa. Eller kanske har något att säga mig. Datorn lägger av 2-3 ggr/dag. Skärmen blir blå och en hotfull text talar om att nu är det nära till crash dump. Den ångrar sig i sista stund och startar om och så ska allt köras på nytt och ca 5-10 tar proceduren. Så är det kameran. Visserligen gammal och ärvd av maken som bytt upp sig ett antal gånger efter denna. Ja, den duger att trycka fram en och annan bild men nu, vet ni vad som hänt. Nu kan inte datorn läsa in de arma bilderna. Jag trycker och bankar, knäpper och rattar, drar ut kablar och sätter i kablar. Obevekligt och utan förbarmande vägrar bilderna vandra in genom kabeln. Ja och som lök på laxen eller vad, så är ju Blogger som den är. Oftast en källa till förtret. Jag ska ta mig en funderare tror jag. Ska jag bita ihop och köra upp axlarna eller? Jag börjar med att byta perspektiv och ser om det ger mig någon ledtråd.