onsdag 31 augusti 2011

Stadstur

Denna dagen idag skulle jag söka mig till centralare delar. Jag behövde shoppa lite. Med betoning på lite. En virknål 2.5 fattades mig. Ett helt onödigt inköp om jag inte satt vid TVn och stickade. Och om jag inte tappade maskor. Och om garnet var grövre för då hade jag en virkkrok.


Men oj, vad vad det grävs, stökas och bökas i Uppsala. Det var minsann inte lätt att kryssa sig fram mellan avstängningarna.


Stora delar av stadens centrala delar är under omdaning. Nya torg och nya handelsplatser.


Stolta, ärevördiga Lundequistska har reducerats till LundeQ och är så här inför studiestarten svårtillgänglig, åtminstone via denna entré.


Nej, det här blev alldeles för rörigt för en lantis. Jag tar en liten avstressande tur till Linnéträdgården och beundrar statyn av mannen bakom verket, han Carl von.



Dessförinnan passerar jag en av de mindre trafikerade stadsgatorna och hittar den här ljuvliga spetsgardinen. Först trodde jag den var ditmålad men när jag kommer närmare ser jag att det är en relief. Riktigt spännande tycker jag, oväntat på något sätt.


Ett annat spännande inslag i Uppsalas gatubild är det här omdiskuterade bygget. Uppsala Konsert och Kongress, tidigare benämnt Musikens hus. Ingen uppsalabo verkar oberörd. För dyrt och för spektakulärt tycker många. Beläget på Vaksala torg bland gamla stenhus med tradition står det där blänkande,  som en Böhmisk kristallkrona, nästan. Jag tycker om huset, såväl exteriört som interiört. Är utsidan prålig är insidan desto mer sparsmakad, släta väggar, grått och svart och gigantiska röda rulltrappor till de olika våningsplanen. Från översta planet har man en vidunderlig utsikt över Uppsala med slottet och Domkyrkan som riktmärken.
Gör ett besök om du har vägarna förbi!



måndag 29 augusti 2011

Undrar

om det är nerverna som spökar. Det var likadant förra året men då fick jag ju svart på vitt. Det var streptokocker.



Nu har jag återigen, sedan i torsdags,  mystiska besvär från halsen. Av och till och jag vill inte. Nej, jag tänker inte vinna i år heller. Jag vill bara komma runt springandes. Jag vet att man kan gå, ta det lugnt och njuta av festen, men, jag Vill. Springa. Hör ni det. Ja, så var det sagt.


Jag har i alla fall gjort mitt bästa för att Olle skall stanna vid grinden. Esperitox, onödigt dyrt men oslagbart för inbillningen. Tre gånger per dag. Känner mig litet bättre, kanske, eller? Ska i alla fall inte ta ett springsteg förrän lördag, ifall jag nu står där bland det andra cirkushästarna och trampar. Zumba på onsdag ska väl gå bra tror jag.
Litet extra stel var jag i morse när jag vaknade. Hade en bestämd känsla av att jag haft sovkompis i natt. Kände efter med handen och mycket riktigt. Hurry hade valt att göra matte sällskap. Det hör till ovanligheterna. Det brukar vara Husses privilegium.
När vi skulle skaffa hund skulle han inte få sova i vår säng, inte få smaka något vid matbordet, inte skälla, inte tigga, inte, inte, inte. Vad blev det. Ja, allt annat än inte....


Nu ska vi ut och kolla svampbeståndet efter regnet. Den lurvige och jag. (Och Beppan, det blev inte stora bilder denna gången heller, jag måste träna i lugn och ro, när nu den tiden ska infinna sig i mitt pensionärsliv!)

torsdag 25 augusti 2011

Ett hotell under soffan

hittade jag när jag dammsög häromdagen. Sommarminnen från barnbarnen. Hotellet återbördades dit där det hörde hemma. Så lättvindigt får man inte handskas med fast egendom. Då blir det ju snart konken. Måste prata allvar med de små liven.


För övrigt har ett behagligt lugn sänkt sig över Lagga.  Sylt- och saftperioden är avklarad. Soptunnan rengjord, ett par telefonsamtal avklarade och snart ska jag fundera över mina recepthögar. Snart. Först ska jag göra annat. Läsa, ta en cykeltur och hänga tvätt. Den närmaste tiden är inbokad.

En lång skön frukost i sällskap med make, hund och en korsspindel är avklarad. Vi njöt var och en på vårt vis.
Sommaren 2006 hade vi många korsspindlar runt vårt hus. Det var en minnesvärd,  varm sommar. Sedan dess har vi inte siktat spindeln. Därför blev vår upphetsning extra stor när vi kunde konstatera att en sådan vävt sitt försåtliga nät mellan fjärilslavendeln och stuprännan vid vår frukostuteplats. Ett mysterium att den tunna, tunna tråden kan bära upp nätet. Det ska bli spännande att följa utvecklingen.


Min simpla lilla kompaktkamera ger inte bilden rättvisa, men om du dubbelklickar så blir bilden tydligare. Ska förbättra mina bilder förhoppningsvis inom en snar framtid. Jag går sedan länge i kamerainvesteringstankar. Snart kanske. Snart. En som inte hade problem med kamerautrustning var en ung, kvinnlig frilansfotograf i Malmö som tog detta kort av Hurry Hund när vi var nere i somras. Han är ganska svårfotograferad med sin gråsvarta, lurviga päls. Detta kort blev bra tycker vi.






måndag 22 augusti 2011

Hemma

Så är jag hemma igen. Hemma efter en vecka i lintottars land, Sundsvall. Sista sommarlovsveckan var farmors och det innebar att tottarna haft ett långt och skönt sommarlov, med mamma och pappa och mor- och farföräldrar. Det blev mycket golf eftersom barnen hade avslutning på sommargolfen.


Här är vagnarna parkerade och de hoppfulla golfarna har parkerat sig vid prisborden. För de minsta, dit lintottarna hör gäller pris till alla, så det blev många val och kval vid bordet så man inte valde fel. Den ene valde golfbollar och den andre en vattenflaska. Nog så viktiga attribut för framtiden.


En eftermiddag besökte jag en väninna från min sundsvallstid. Jag kan lova att vi hade mycket att prata om och både kaffe och bröd hade en strykande åtgång. Vi "kvicknade till" efter tre timmar och konstaterade att vi inte hade pratat färdigt på långt när. Det ska vi fortsätta med nästa gång jag kommer upp.


I övrigt gick dagarna i flygande fläng. Det var studsmatta, trädklättring, lek och spel. Make och hund kom upp i slutet av veckan för att bl a fira stora grabbens 9-årsdag på lördagen.
Snipp, snapp, snut - så var det sommarlovet slut.


Väl hemma kunde jag konstatera att ohyran,  som invaderat de flesta av mina blommande växter,  fortsatt trivdes och frodades, tomaterna inte valt att rodna och ja, det mesta var sig likt förutom att maken målat huset.

fredag 12 augusti 2011

Himma

Så är vi tillbaka från Skåne och tillbaka till vardagslunken. Idag saknar jag möjligheten att doftblogga. Jag hade kunnat erbjuda något för alla tror jag. Vad sägs om doften av nykokt hallonsaft, nybakat rågbröd, gurk- och melonsoppa och snart, snart kommer grilloset att söka sig in genom den öppna altandörren.

I Skåne hade vi det gott, som vanligt. Gott till kropp och själ. Släkt och vänner, gott att äta och dricka och mycket att göra och uppleva.

Detta erbjudande på en rastplats vid Gränna tilltalade oss däremot inte. Dubbelklicka så ser du texten. Vi körde vidare mot Malmö.


Ett besök på "Ribban", Ribersborgsstranden, inte för att bada men för att äta lite gott och inandas havsluft. Det är fantastiskt med denna strand i så centrala delar av Malmö. När vi bodde i trakterna, tog vi ofta kvällsmaten i cykelkorgen, en filt och något att läsa och så cyklade vi ned till stranden för ett par timmars avkoppling.

Favorit i repris.Till Katrinetorp återkommer vi gärna när vi är i Malmö. Det är Malmö stad som nu sköter detta underbara område. Ett landeri är, har jag läst mig till, en lantgård som ägdes av borgare och som användes för både rekreation och som inkomstkälla. Numera pågår sedan flera år tillbaka ett omfattande arbete med att utveckla såväl gårdarna som park och trädgård. Varje gång vi återkommer har något nytt tillkommit.  Här finns butik, restaurang och konferensenhet, ett stort rosarium, parker och köksträdgård.

 Den här ståtliga tuppen i något rostigt material som fungerade som blomkruka fick mina lystna blickar. Inte särskilt dyr men jag nöjde mig med att titta och fotografera.


Ett besök på trädgårdscaféet kändes alldeles nödvändigt. En god sallad med getost, gårdens egna gulbetor och rostade pumpakärnor smakade alldeles utsökt. Till detta ett bröd med knaprig yta av örter och flingsalt och som avslutning kaffe och glass. Jaha ja, valkarna fick sitt även denna dag.

Nu börjar det i alla fall dra ihop sig till 3 september och Tjejmilen. Nu flåsar sanningens minut i nacken och det är bara att bita ihop. Inte tror jag att så mycket kan göras bättre under den återstående tiden men det gäller att hålla igång benen. Jag måste nog ut en vända före middagen, tror jag bestämt om det inte nu är så att jag hittar på något som hindrar mig. Ibland brukar jag hitta anledningar av de mest förunderliga slagen. Om inte annat brukar jag känna efter om inte krämporna är kvar. Oftast är dom det. Men nu, nu tror jag att jag måste ut. Jag vet Åsa, jag är inte 25 längre. Jag är 25+++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++