måndag 2 april 2012

Farväl Langkawi

En relativt tidig morgon tog vi farväl av vårt första resmål och nu skulle det levas storstadsliv.


Denna vackra vy fångade jag med min mobilkamera sista kvällen medan jag väntade på att mitt sällskap skulle bli klara för middagsäventyret.

Lyckligt och väl anlände vi Kuala Lumpur med Air Asia. Ett punktligt och billigt flyg som vi använde oss av vid flera tillfällen under resan. Det var en positiv överraskning för mig. Positivt är också systemet med taxibiljetter vid flygplatsen. Man uppger antal åkande, väskor och destinationen, får ett pris att betala och en biljett. Sedan ställer man sig på angiven plats och vips så sitter man i taxin. Denna gång blev det en drygt timmeslång resa in till hotellet. Tjohej, nu kommer vi. När vi kliver ur bilen är min första känsla, vem har slagit på bastun?
Av och till kom denna känsla tillbaka men däremellan frös jag ganska rejält, på hotellrummet faktiskt så mycket att flygplanssjalen fick komma till heders. Kanske berodde det på att vi inte blev helt kompis med klimatanläggningen på hotellet, eller så var maken och jag inte synkade behovsmässigt. Vad vet jag. Sjalen värmde i väntan på att vi skulle ut i värmen igen. Och nattetid, ja då var det skön svalka efter att  ha varit ute i den varma kvällen.

Vi bodde på hotellets 32:a våning med en hänförande utsikt över en liten del av staden. Tvillingtornen, Petrona Towers, radio- och TV-tornet, höga och låga hus så långt ögat nådde. Det var en märklig känsla att se denna blandning av exklusiv,  modern arkitektur och insprängda områden av kåkstäder med ruckel av plåt och allsköns material, tvätt som hängde till tork utanför husen och skräp i drivor.


Denna gråtonskala är inget photo-shopresultat. Tyvärr var det en ganska vanlig syn med en tät smog som bredde ut sig över hustaken.














Någonstans där det var allt annat än skräpigt var Monorail-stationernas plattformar. Det var högblank vacker stenbeläggning och inte det minsta skräp eller den minsta fläck. Var var alla fimpar, tuggummibulor, kolapapper mm? Berätta för oss så kanske vi kan ta efter.

Monorail var också en positiv erfarenhet. Tunnelbana fast utan tunnel kanske man kan säga, nej det blev ju fel..... Tågen slingrar sig fram på en bana i luften. Denna bana eller kanske balk,

har bara ett spår som hålls upp av pelare. Tyst på gummihjul och nästan omärkligt passerar dom sina olika stationer, folk går på och stiger av i aldrig sinande ström Vagnarna var ordentligt tempererade och sittplatserna många och däremellan ståplatser med öglor att hålla sig i.


Vår första tur med detta tåg gick till China Town och deras legendariska marknad, faktiskt redan första kvällen. Oj, oj och oj. Det var vågat, var sonens kommentar när han fick veta. Ja, från stillsamma Langkawi till detta brusande, trånga och oerhört varma köpmecca var det minst sagt annorlunda. Vi stannade inte länge kan jag säga. Passagerna längs stånden var av måttet att man ej kunde möta någon. Man fick gå efter varandra om man inte blev indragen i en förväntad köpsituation. Att pressa sig in hos försäljarna var den enda möjlighet till utrymme som stod till buds. Aha, det är en tanke bakom allt, minns jag att jag tänkte. Vi kämpade i alla fall på och några plastkassar fick vi med oss, mer eller mindre påtvingade. Nej, ut och hem till våra kvarter kring hotellet.

Efter att ha gjort ett fatalt misstag till lunchen, ett ställe med meny anpassade till malaysiskt mag/-tarmsystem,  ville vi nu hitta något som var litet mer fördragsamt för våra hårt prövade magar.
Bingo, alldeles vid hotellet hittade vi ett ställe som sedan kom att bli vårt favoritställe. Bakom namnet Kafe Mojo dolde sig rena gourmetrestaurangen. Här åt jag en av mitt livs mest delikat tillagade lammkotletter. Lamm är min passion och var jag än kommer i världen där lammkotletter står på menyn, ja då klipper jag till. Behöver jag säga att de gånger vi senare besökte stället hade jag inga problem med att välja från menyn. Lika gott varje gång. Desserterna ska vi inte tala om...nej bara försiktigt viska att vad man än valde så smälte dom i munnen.

Det här var bara första dagen. Nu satt vi och gjorde upp planer för vad som komma skulle. Ett besök på fågelparken, några shoppingmall och så besök i Petronas ville vi ju göra tillsammans innan svåger och svägerska skulle resa hem och vi fortsätta på nya äventyr på egen hand. Men om det skriver jag vid nästa tillfälle. Jag har en speciell känsla av att det blir många reseminnen i bloggen.







10 kommentarer:

  1. Vilken solnedgång man kan tro att den är photoshoppad. Jag uppskattar även denna del av skildringen men förfasas lite över att ni bott på våning 32. Inget för höjdrädda mig. Blev lite nyfiken på vad man shoppar i China town. Förstår att det finns mycket men finns det något speciellt kap.
    Ha en fin morgondag
    KRam

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag är också höjdrädd i vissa sammanhang. Bilåkning på slingrande vägar upp- och nerför berg, linbanor och liftar med barmark under, *ryser*. Har jag bara fast mark under fötterna eller mjuk landning i sikte går det bra.
      Ja du, i China Town finns ALLT. Kläder, skor, väskor, klockor, mat, mera skor och mera kläder. Livremmar, underkläder, smycken och mera klockor. Allt tror jag mer eller mindre dåliga kopior och allt ska prutas ner till minst halva utgångspriset. Jag tyckte att speciellt kläder till riktigt små barn verkade vara mest prisvärt, men jag tror också att jag missade mycket pga jag inte ville bli indragen i förhandling. Trötthet och värme gjorde sitt.

      Radera
  2. Så härligt ni verkar ha haft det!! Att se så mycket av världen!!! Tack för din fina insändare på min blogg!! Ja du barn o barnbarn är det bästa vi har här i världen...inget annat är ju viktigare!!! Jag älskar mina barn o deras familjer så otroligt mycket!!! Så vi har ju lyckan att vara med i de bästa av världar!!!!!!

    SvaraRadera
  3. Tack för din uppskattning. Ja du EvaMarie, det var faktiskt en riktig drömresa som räcker länge och den gav faktiskt mersmak. Nu får vi väl hålla oss hemma ett tag men kanske, kanske bär det av snart igen, vem vet.

    SvaraRadera
  4. Tack för fina semesterbilder.
    Önskar dig en riktigt Glad Påsk och kram!

    SvaraRadera
  5. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  6. Tack för din vänliga kommentar. Jag kan tänka mig att ett och annat hänt på dessa 10 år. Kanske är det mer tempo och oroligheter nu. Naturen och kulturen är sannolikt densamma.

    SvaraRadera
  7. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera