Ur barnbarnsmun

Sitter och ler när jag tänker på de underbara kommentarer jag kan få av barnbarnen.

Lilla A: Mormor, varför slutar vuxna att leka?
Mormor: Ja men inte alla. Jag leker ju.
Lilla A: Ja men du är ju övervuxen.

Lilla lintotten har fått sova i farmors säng en natt. På morgonen undrar hans
Mamma: Hur var det att sova hos farmor i natt?
Lilltotte: Underbart!

Stora lintotten besöker oss första gången i vårt nya hus och ställer den enda berättigade frågan:
Var är lekrummet?

Och denna upplevd av min väninna. Efter en tids uppehåll hämtar väninnan sitt tvååriga barnbarn på dagis en eftermiddag.
Barnbarnet säger: Är du min farmor? Kom hit får jag lukta på dig. Jo, du är min farmor.

På cykel

Första sommarlovsveckan med barnbarnen har passerat och nu är det helg och regn. Tråkigt för alla som jobbar att inte få njuta helgen i sol och värme.
I går hade vi varmt och soligt under dagen och då passade jag på att ta en cykeltur. Visste inte riktigt hur den skulle se ut men jag stoppade på mig ett äpple, min mobiltelefon och en slant. Cyklade runt byn och helt plötsligt hade jag målet klart för mig. Linnés Hammarby skulle få ett besök. Stället ligger bara ca 3 km från vårt hus.

Carl von Linné levde sina sista år i Uppsala och sommartid på Hammarby tillsammans med sin familj och lärljungar. I samband med 300 årsjubiléet av hans födelse (2007) togs beslut att jordbruksmarken runt Linnés Hammarby skall skyddas som kulturreservat. Här finns mycket att se och göra och sommartid är det full aktivitet med guidning och café.

Hammarby består av flera byggnader, varav den ena användes för undervisning av Linnés studenter. 1758 köpte Carl von Linné stället för 40 000 daler

Vackra blommor, träd och buskar finns inom hela området och även nyttoväxter, fruktträd och bärbuskar

Här är en bild från Kålgården. Kålgården odlades på 1700-talet i treårig växtföljd. Första året odlades kålväxter som krävde mycket gödsel och näring. Andra året odlades rotfrukter och lök som klarade sig bra på den näring som var kvar. Tredje året odlades ärtor och bönor och sedan var det dags för kål igen.

Här står jag under päronträdet Cecilia och under träden finns behaglig skugga för cafégäster om man så önskar.

Ytterligare byggnader tillhörande egendomen.

Och precis här ger jag upp för idag. Bilderna jag vill visa hamnar huller om buller. Det blir ingen ordning alls. Min fina kaffekopp och gigantiska kanelbulle lägger sig bland blommorna och äppelträdet Rosenhäger som har anor från 1600-talet och inte ger frukt förrän efter 15 år, ja den bilden kommer inte ens in. Ja ni förstår. Det är inte lätt att vara bloggare just nu. Jag förstår att jag har mycket att lära men, inte just nu. Jag är inte mogen ännu.

Dagens rätt: Skapande består av en massa försök

Hur tänkte jag nu?

Mer än 30 grader varmt. Vad gör denna bloggerska då. Jo hon bakar bröd. Av deg som ska jäsa dragfritt. Hon bakar av en liter degspad. Hon pustar och stönar i värmen, men hon genomför projektet.

Och varför utsätter hon sig då för detta? Ja men så enkelt. Det låg två paket jäst i kylskåpet som snart skulle passera bästföredatum. Kasta jästen? Då svarar jag samtidsadekvat. I min värld finns det inte på kartan om du frågar mig eller hur?

Dagens rätt: Nybakt bröd, ha ha

Det är andra tider nu

Idag börjar sommarlovet för många barn. Efterlängtat för dom allra flesta barn och ett pusslande och förhandlande för många föräldrar som vill att barnen ska få ut så mycket som möjligt av ledigheten. Föräldrar som minns sina egna sommarlov, förhoppningsvis med en positiv känsla och som vill att deras barn ska få det minst lika bra och helst bättre.

Så blir vi i den behagliga värmen, bland alla glada, sjungande sommarbarn, jordgubbstårtor och examenspresenter påminda om att mer än vart tionde barn lever i fattigdom. Barnfattigdom benämns det även om vår folkhälsominister Maria Larsson tycker att det adekvata sättet att uttrycka tillståndet bör vara - barn till fattiga föräldrar. Jag säger som ungdomarna - spela roll? Det är ju bara fråga om semantik.

Fattigdom och fattig, inte känns det så sommarlovsaktigt och muntert. Fattigdom över huvud taget passar bäst på litet avstånd, i tidningar och på TV och framför allt inte just nu. Inte blir man heller ljusare i sinnet av att skynda förbi alla gatumusikanter med vemodiga dragspelsackord. Tiggare på knä med utsträckta händer börjar bli en inte ovanlig syn. Jag påminns om bilderna i min kristendomsbok i småskolan. Så svårt det är att förhålla sig till det hela. Men vi överför i alla fall en hjälpande slant varje månad och stoppar i bössor allt som oftast. Det borde väl räcka. Nej det känns inte så. Så svårt. Vilka ska man ge till? Till alla som ber om en slant, till alla som spelar, till alla hjälporganisationer? Så svårt. Om jag blundar finns problemet inte. Jag skyndar förbi med mina fulla påsar och kassar.

Har dom sig själva att skylla? Vilka är människorna och hur känner dom sig? Ensamstående kvinnor med barn som inte kan få det som dom inte fick. Idag när det personliga inte längre är politiskt känner dom sig som misslyckade föräldrar, mödrar? Svårt.

Det är andra tider nu, kanske inte sa jag till mina föräldrar, men tänkte,  när dom försökte övertyga mig om vilket välstånd jag levde i. Pappa som hittade en 25-öring och gav till farmor för att dryga ut matkassan. Mamma som trollade med knäna för att vi skulle vara välklädda och mätta.
Det är andra tider nu, sa kanske mina barn, borde i alla fall sagt. För det är ju så det är. Positionerna flyttas fram, utvecklingen fortskrider och basbehoven ser materiellt annorlunda ut.

Jag brukar fråga mina barnbarn om vad dom tycker och tänker. Om jag frågar om vad som varit roligast eller bäst med helg, semester eller ledighet, svarar de nästan undantagslöst att det varit att vara tillsammans med familjen. Det roliga och uppskattade relateras oftast till en gemenskap. Det känns bra och jag blir glad. Så tänker jag att fredagsmyset tillsammans med något TV-program och något att äta,  verkligen har ett värde som inte ska underskattas.
Jag får sätta punkt här, mina tankar drar iväg med mig och här kan jag ju inte bli sittande.

Dagens rätt: Jordgubbstårta, måste det bara bli.

Jag är glad

Ja, det är sant. Jag är verkligen glad över mitt stoiska lugn, min tålmodighet och mitt sätt att att kunna överse med att vägen inte alltid är rak. Vanligvis alltså. Inte nu, nu är jag vad ska jag säga. Nej jag vet inte riktigt hurr jag ska beskriva mitt tillstånd. Förvånad kanske, eller förundrad eller kanske framtidsorolig.

Jag tar det i någon form av kronologi.
Mitten av april, börjar få ont i foten (som sannolikt överbelastats).
Satsar friskt på egenvård under några veckor, inser att jag kanske behöver professionell bedömning.
Ringer min vårdcentral och får en tid 18 maj.
Stretar på i avvaktan på besöket och den 18 maj på utsatt klockslag gör lille lintotten som är hos oss, farmor sällskap. Ingen tid finns bokad nämnda dag och klockslag. Ingen annan dag heller. Ingen har hört talas om mig och mina bekymmer. Alla pannor i djupa vecka, slagningar och knapptryckningar. Datorn är obeveklig. Nej, det var ju tråkigt. Ingen sköterska vill heller kännas vid samtalet. Nu har man hittat syndabocken! Den mänskliga faktorn! Hur gick det till då?  Var fanns den då, på kafferast eller ute för att lägga i mer pengar i P-automaten?
Får en ny tid en vecka senare. Dagen innan ringer man från vårdcentralen och nu är det verkligen den mänskliga faktorn som härjar. Doktorn är sjuk. Får en ny tid veckan därpå, den 30 maj, och då blir det äntligen dags för Tödde och Mödde att mötas. Besöket tog 5 (fem) minuter och min läkare lyckades med konststycket att leverera diagnos, prognos och prioriteringsordning (lägsta) utan att överhuvud taget vidröra min fot. Det var inte mycket att göra och jag tog min sko och gick.

Den 3 juni  dimper det ner en kallelse till drop-in-röntgen. Generösa tider veckans alla vardagar. Jaha, hur tänkte man nu då. Nu är jag jättenyfiken på hur högprioriterade ärenden hanteras och naturligtvis hur fortsättningen kommer att se ut.

Idag har jag varit sta och röntgat min fot och nu väntar jag med spänning. Med den nya tekniken är bilderna ju redan på plats på min vårdcentral och jag kan också få hem dem i min dator fick jag veta. Kanske skulle satsa på fotovägg i hallen. Får fnula litet på saken.

Här skulle det ju kunna sluta för denna gången om inte ett brev låg och väntade på mig när jag kom hem. Brev och brev. Fönsterkuvert, och då vet man ju. Från Primärvården, Landstinget i Uppsala län kunde jag utläsa redan innan jag öppnade. Få se, vad kan det va´. Det är nu, just i denna stund, som jag inser hur ädla känslor som dväljs i mitt innersta. Ur kuvertet plockar jag fram en räkning på uteblivet besök à 140 kr, faktureringsavgift 70 kr. Tillhopa 210 kr att betala inom 14 dagar.
Ja, vad säger man. Naturligtvis inte rent ut, men jag sällar mig till akronymfrossarna och säger bara MA!!!!!!

Häng med

Farmor, du ska få följa med på Tippen! utropade den äldre av lintottebröderna en eftermiddag för något år sedan när jag besökte sonen med familj. Glädjen över utflykten och erbjudandet var inte att missta sig på. Naturligtvis blev även farmor glad. Inte alla dagar man får sådana offerter. Sopstationen är ju rena äventyrslandet!

Lördag i Laggahemmet och frukosten är snart förpassad till minnets arkiv. Idag ska vi också försöka göra oss av med en del av under vintern hopsamlat skräp.  Besök på återvinningscentralen med andra ord. Lastar och lastar och kånkar och bär.

Full aktivitet råder på platsen och vi verkar vara många som samlat på oss. Allt är välordnat och skyltar visar var saker och ting ska dumpas. Man får bara kasta, inte plocka på sig.  Uniformerad personal övervakar det hela så inga övertramp görs.

Långa rader av ståtliga, en gång moderna och funktionella, vitvaror kantar utfarten. Vitvaror som en gång i tiden var avocadogröna, röda, blå och nu senast rostfria. Lika fullt vitvaror.

Medan maken tömmer det sista sitter jag och funderar över min barndoms återvinning. Tidningar och pantflaskor kunde man ta på cykeln och åka till SkrotAndersson på Norrböle. En fullastad cykel kunde kanske ge 50-75 öre. Räckte precis till en biobiljett. En granntant samlade och sålde "stickylle". Vad exakt det var och hur det återvanns vet jag inte. Minns bara begreppet stickylle.

För att återfå ett mått av balans åker vi vidare till shoppingmeckat Fullerö Handel. Oändliga kvadratmeter med inrednings- och trädgårdsprodukter. Vi har pratat om något som "porlar" till trädgården och var sugna på en liten inventering av marknaden.

Helt vanliga blommor och trädgårdsväxter och en och annan mindre vanlig

Dekorationer i mängder

och därtill mängder av prylar, helt nödvändiga för förvaringsändamål.

Nej, vi behövde ingenting idag och snart kommer kanske regnet med porl genom stuprännan. Billigt och bra.

Tingen är emot mig

Ja, det känns som om tekniken runt mig vill mig illa. Eller kanske har något att säga mig. Datorn lägger av 2-3 ggr/dag. Skärmen blir blå och en hotfull text talar om att nu är det nära till crash dump. Den ångrar sig i sista stund och startar om och så ska allt köras på nytt och ca 5-10 tar proceduren. Så är det kameran. Visserligen gammal och ärvd av maken som bytt upp sig ett antal gånger efter denna. Ja, den duger att trycka fram en och annan bild men nu, vet ni vad som hänt. Nu kan inte datorn läsa in de arma bilderna. Jag trycker och bankar, knäpper och rattar, drar ut kablar och sätter i kablar. Obevekligt och utan förbarmande vägrar bilderna vandra in genom kabeln. Ja och som lök på laxen eller vad, så är ju Blogger som den är. Oftast en källa till förtret. Jag ska ta mig en funderare tror jag. Ska jag bita ihop och köra upp axlarna eller? Jag börjar med att byta perspektiv och ser om det ger mig någon ledtråd.