lördag 24 juli 2010

Om en tavla

I min mans föräldrahem har sedan slutet av 60-talet funnits en tavla och som nu genom arv hänger hos oss. Upphovsmannen har varit okänd för oss och ingen signatur har gått att se. En dag i våras besökte jag Moderna Muséets utställning med Evert Lundqvists verk. Jag blev helt förstummad. Det måste vara han som målat vår tavla! Samma kolorit, samma vildsinta och nästan skulpturala penseldrag. Så sattes bollen i rullning. Maken blev engagerad och vi började våra efterforskningar. Vi fick veta att konstnären hette Evert L... inte Lundqvist men Lindfors.
Det visade sig att vår konstnär, idag 83 år gammal, sedan unga år är bosatt i Lacoste i Frankrike. Han har till största delen varit verksam som skulptör och han bor och arbetar sommartid i sin ateljé på Djurö. Spännande. Hur skulle vi kunna nå honom och i bästa fall få vår tavla verifierad och signerad.

Maken skriver ett brev och skickar en bild på tavlan, våra uppgifter med bostadsort och telefonnumer. Det dröjer en tid och så plötsligt ringer mannen upp. Vi får veta vilka veckor han ska vara i Sverige i sommar och vi var så välkomna till honom med tavlan. Bingo direkt!

Så, i tisdags, på den tiden det fortfarande var tropikvarmt, då var dagen D. Vi tog med oss lite hemmakokt sylt och några kakor, tavla och hund och gav oss iväg.

Här ovan sitter konstnären med sitt alster. Missnöjd med sitt måleri som han beskriver som obesvarad kärlek, målande och målande, alltid även på baksidan, överger han måleriet till förmån för leran och skulpturerande. "Gud kommer aldrig att förlåta mig för mina tavlor, men den här är ett undantag, den har åldrats med behag" säger den vänlige mannen. Han berättar att han brukar köpa tillbaka tavlorna mot betalning i skulpturer och så bränna upp dem!!!! Men inte vår tavla. Den signerar han gärna. Dessutom får vi veta att han oftast blir förväxlad med Evert Lundqvist.


Så vill han se baksidan. Det är ett par goda vänner som plockar körsbär. Ingen av dem är längre i livet. Så får vi växla mellan sidorna, vår framsida och det vi uppfattar som baksidan. Blixtsnabbt har han beslutat att han föredrar baksidan. Den är gjord av en målare, menar han. Framsidan av en skulptör...Hmm. Glatt berättar han om en bekant som växlar sidor halvårsvis.
Ett tips kanske?

På Djurö har han ateljé och bostad sommartid. På vintern har han fem ateljéer att växla mellan.
Det här båtskrovet ligger som en installation och matchar trädgårdsslangen.

Överallt på tomten kan man hitta skulpturer av olika slag.

Ateljén har flera rum för hantverk och utställning och vittnar om en ytterst produktiv konstnär. När jag påpekar det säger han försynt: "Det är ju det enda jag kan och gör".

Skulpturer, skulpturer och skulpturer. Han kan prata om dem var och en och vi skulle nog kunna stanna någon vecka för att få klarhet i allas tillkomst.

Fler skulpturer.

Vem det här är glömde jag ta reda på.

Här en annan gruppering. Många av skulpturerna var påfallande "Giacometti-benta" och hade lätt bakåtlutning. När jag nämnde det menade konstnären att det gav en annan vy för betraktaren och så höll han en vänlig utläggning om detta. Vackert och ivrigt vältaligt och här och där kryddat med något franskt ord. Vilken upplevelse vi fick denna dag!

Som om han inte nog kunnat uttrycka sig med sin konst har han också skrivit ett antal självbiografiska böcker om sitt liv och sitt konstnärsskap. Denna bok - Koffertbåten - läser jag just nu med stor behållning. Han målar med ord. I boken "Utan returbiljett" har han skrivit om vårt träd.

Vi tar farväl efter flera timmar och lämnar en ganska trött konstnär. Han har haft en tuff tid i Sverige med många åtagande och lite praktiska bekymmer. Vi hälsas välkomna att besöka honom i Frankrike och då ska han ta med oss till den kulle där "vårt" träd, järneken, finns.

Kanske, kanhända blir det ett resmål. Vem vet?

Dagens rätt: À la France

10 kommentarer:

  1. Vilken upplevelse och tänk att hitta rätt och få träffa personen live!

    SvaraRadera
  2. Vilken man och vilken historia!
    har aldrig tidigare hört talas om en konstnär som levererar bilder på båda sidorna....Betala för en men få två!!!
    Fantastiskt är ordet.

    SvaraRadera
  3. En sån fantastisk historia! Visst skriver ni en historik och sätter på tavlan. Problemet är väl att det inte finns någon baksida.

    SvaraRadera
  4. Ja du Åsa, det var ett fantastiskt möte. Tänk att vi hann träffa honom medan han är så vital och med alla sina sinnen i behåll. Han hade så mycket att berätta, om sig själv och sitt skapande och om andra konstnärer han mött i olika sammanhang. Jag vill gärna träffa honom igen.

    SvaraRadera
  5. Inger, vi tyckte också att det var märkligt med målning på bägge sidorna men enligt curatorn på Moderna Muséet, Fredrik Liew, var det inte ovanligt alls för den tidens konstnärer. Det var dyrt med material, dukar och pannåer och då fortsatte man bara på nästa sida. Så sa också Ewert Lindfors. "Det är inte märkligare än att man skriver på bägge sidor på ett papper".

    SvaraRadera
  6. Ja Cici. Dokumentationen måste ju sparas men frågan är hur och var. En nöt att knäcka.

    SvaraRadera
  7. Dokumentationen ska ALLTID sitta med tavlan.....du byter sida varannan vecka och då även det nedskrivna brevet.

    SvaraRadera
  8. Perfekt Åsa, det ska jag notera.

    SvaraRadera
  9. Vilket härligt inlägg, tack för att du delar med dig. Man blir ju helt stum. Hade gärna åkt med er för att uppleva detta. Hoppas det blir en resa till Frankrike.
    :-)

    SvaraRadera
  10. Tack Lotta för dina kommentarer. Jag hoppas också att resan till Frankrike och järneken går att realisera.

    SvaraRadera