Hundpromenad utan hund

Nu är det dags för dagens långpromenad med Hurry, men han är ju konvalescent och ordinerad vila ytterligare några dagar. Det får bli hundpromenad utan hund. Ska jag ta vänster mot medeltiden eller höger mot järnåldern. Det blir vänster idag mot Mora Stenar. Mora Sten var ett monument där kungaval hölls under medeltiden och Magnus Ladulås var den förste som kröntes där år 1275. Kungen ställdes på en stor flat sten när han valts och hyllades av folket. (Mora kommer från från ett gammalt ord för äng på vattenrik mark)


Precis nedanför skylten ser jag detta fenomen. Rosa och blå Blåsippor tillsammans. Det sägs att blåsippor som växer på sur eller järnhaltig jord kan bli rosa. Men.... här är dom ju alldeles intill varandra. Sedan finns det vita blåsippor också. Mysko.


Här sägs Ängsvaktartorpet stått. En stuga med bevakning av ängen där Mora sten, en stor flat sten, kröningsstenen, fanns.
Inne i den rosa byggnaden som syns på nästa bild finns delar av kröningsstenen till beskådande.


Här stannar dagligen flera bilar och spejar in genom fönstren för att se de historiska stenarna.


Här svänger jag av till vänster och följer min stig förbi ängsvaktartorpet


Kollar in hallonriset. Hoppas det blir ett bra hallonår i år. Det är roligt att plocka och gott äta.


Innan jag kommer till slutet av stigen, där den nya rastplatsen Mora Stenar strax söder om Uppsala tar vid, gör jag detta fynd. Årets första stenmurkla. Vitsippor, musöron på björken och stenurklor. Dom brukar följas åt.
Jag har ett så kluvet förhållande till dessa delikatesser. Jag vill så gärna plocka och äta men jag vet ju bättre. Torka och koka i flera, flera vatten, giftet finns ändå kvar. Det finns mykologer som anser att enstaka rätter med murklor avkokade på detta sätt är OK. Det finns värre faror. Men, neeej. Jag har torkade murklor i lufttäta burkar sedan förra året. Dom kanske ska få mogna till sig litet till. I år plockar jag inga.

Rastplatsen är välordnad med flera bord och bänkar, flera toaletter, soptunnor med sopnedkast och flera lekredskap. Tyvärr är det ändå svårt för en del att gå de futtiga metrarna för att kasta skräpet och det är heller inte ovanligt att se homo sapiens, av mankön, stå och slå en drill alldeles invid toaletterna. Mysko.


Jag stänger grinden efter mig och går vidare. Apropå ovanstående kommentarer. Denna grind är ett favoritbenlyftarställe för den fyrbente som idag inte fick följa med.

Men se där. Här har någon annan på fyra ben varit. Det är bra med bajspåsar så hundarna slipper dåligt rykte. Sämre är ju att de på två ben kastar dessa i naturen. Bra mycket bättre då utan påse.

Nu ska jag korsa en väg för att fortsätta stigen hemåt. Här finns andra fynd. En liten vändplats har tydligen utsetts till sopstationsfilial. Inte ovanligt att se bilinredningar och matsäcksrester där. Mysko.

Precis på detta öppna fält där ett rådjur nu äter mellis fick jag en närapanik-upplevelse förra året i början av juni. Hurry sprang lös då jag mer anade än såg att jag skulle koppla honom. På fältet springer en älgko med två kalvar som inte var mycket större än stora hundar. De kan inte ha varit mer än veckogamla. En älgko med kalvar är inte att leka med. Hurry hade definitivt gått ut som förlorare. Nu är han alltid kopplad när han går med mig.


Så har jag kommit till stigs ände. Vårt hus lyser gult bakom den försiktiga grönskan. Nu ska jag pussa hunden och släppa ut maken, eller var det tvärtom? Det ska i alla fall bli litet mat på bordet. Snart är Hurry också med på promenaden hoppas jag.